Då verkar det som om inlägget är maxat, vi börjar om den 27:e.

27:e november

Ja, alla vaknade ju tidigt. Så vad skulle vi göra med dagen. Vi bestämde oss för att ta en båttur till en halvö. Vi tillsammans med Carolina från Danmark samt Martin från Sverige. Trevlig tur, fin strand. Det var lågvatten på vägen dit så vi fick gå i det grumliga vattnet. Naturligtvis var det en stor krabba som bet mig. Aningen obehagligt eftersom man inte kunde se något. Vi badade och spelade lite strandtennis. Ett sista dopp innebar att jag blev bränd av en manet från nacken halvvägs ner på ryggen. Varför skall alla förbannade djur attackera mig? Jag har inte gjort dem något. Snart är det slut med pengar till WWF, Greenpeace och Sea Shepherd! Innan vi åkte hem fångade Joao en krabba. Han ville visa den för oss. Han klappade den som vore den en hamster. Han han sen skulle släppa tillbaka den i havet ville han inte rör sig. Den var död. Inget kunde få den tillbaka. När vågorna slog mot den rullade den enbart runt i vattnet som en gammal flaska. Den hade inte enbart förlorat sitt liv utan nu också sin värdighet. En snabb begravning och det var slut för krabban.

På kvällen åkte vi för föst til en bar innan vi skulle vidare därifrån. Vi åkte alla fyra plus tre finskor i bilen. Jag satt fram så det var inga problem för mig. Problem kom dock för Niko eftersom polisen stannade oss. Tre tuffa killar med maskingevär. Antingen skulle vi betala motsvarande 2500 sek, annars skulle Niko följa med polisstationen. Joao vägrade att betala. Istället började vi att förhandla. Priset slutade på 120 sek. Det var bara att betala. Joao och Lotta fick hoppa ut och gå. Vi skulle bara runt hörnan. Niko missade avfarten, den andra var han nära på att inleda (felaktig) högertrafik. Vi fick fortsätta rakt fram. Vid nästa gata tänkte han göra en förbjuden u-sväng, men ändrade sig i sista stund. Vi vinglade fram som ett fyllo. Då kommer naturligtvis en polis till. Vi blir stoppade. Denna gången har vi otroligt svårt för att hålla oss för skratt. Niko tyckte bara att det var lite kul. Polisen ville ha pengar men Ricardo övertalade polisen att vi bara kört vilse. Istället eskorterade polisen oss till klubben. Resten av denna historia tar vi sen.

 

Joao med sitt offer

Joao and his victim

 

Niko lagar mat

Niok cooking food

28:e november

På morgonen ringde svenska ambassadens sekreterare till oss. VI var inbjudna på lunch. Klockan 12:30 var vi på plats. Det var klart trevligt. Ambassadören hade sällskap av bland annat SIDA-representanter. Allt gick väl. Resten av dagen gick till blandat arbete.

 

Ambassadöres hem

The home of the ambassador

 

Antonio (vakten) och jag. Han fick lite kläder av mig.

Antonio (the guard) and me. He got some clothes from me.

 

Visst ser det ut som om jag förklarar något viktigt, samt att Chabo lyssnar. Undrar vad jag sa.

29:e november

Sista kvällen i Maputo någonsin? Labbet ställdes iordning, så gott det gick. Kvällen skulle firas. Joao bokade bord på marknaden för alla vi kände. Vi blev sena. Lagom till att vi skulle gå kom Chabu gående. Han hade åkt med Ivanna till marknaden. De kom dock aldrig fram eftersom de krockade med bilen. Hon var på sjukhuset, som tur var ej allvarligt skadad. Vi gick hem till Luis för att säga hejdå. Två flaskor vin och vi var än senare. Vi lyckades komma 2,5 timmar set till vårt eget kalas. När vi kom hade köket stängt. Vi stack till en pub istället. Kvällen blev lång.

 

Ricardo vägrar fatta att köket är stängt.

 

Äntligen fick Niko gå ut och dansa.

 

Då väljer han att dansa med Chabo!

30:e november

Morgonen började med att Joao, Ricardo och jag skulle köra två madrasser med bilen. En på taket och en i bilen. Snabbt genom staden mot Stevens lägenhet. Vi hälsade på Ivanna på sjukhuset. Hon var ok, inte helt 100, men ok.

Flyget till Dar es Salaam gick bra. Maputoäventyret var slut. Vi hittade ett billigt transithotell i Dar. Det var skönt att lägga sig.

 

Eftersom vi tyckte att det var en bra ide att lägga ena madrassen på taket och den andra i bilen insåg vi att det var dags att lämna Maputo innan vi blev alltför Afrikanska.

 

Ricardo äter upp Ivannas mat på sjukhuset.

1:e december

Jennie hade kommit under natten. Vi åt alla frukost på hotellet. Bussen lämnade Dar es Salaam klockan 8:00 Dagen var seg. Busschaffören körde som en idiot. Vi trodde nog alla att detta var slutet.

Vi kom fram till Arusha på kvällen. En kille hade en lapp med mitt namn. Han hade fått det av en kille från bussen som jag pratat med. Samtidigt hade Tom kommit. Tom var Jennies kompis föredetta mans pappas bror. Naturlig koppling att hälsa på! Det blev ett jäkla liv, som vanligt. Vi tog oss därifrån. Efter en halvtimme var vi hemma hos Tom och Joic. Vi hälsade på familjen och fick mat. Som vanligt skulle alla barnen fota. På kvällen åkte vi till vandrarhemmet. Allt hade gått bra.

 

Skulle man bli sjuk finns det alltid ett sjukhus som är berett att ta emot dig.

 

Hemma hos Tom och Joic.

2:e december

Tom hämtade oss för frukost. Efter det körde vi och tittade på deras projekt. De tog hand om HIV-smittade och föräldralösa barn. Vi tittade hur de bodde och vad som gjordes för dem. Efter det åkte vi in till stan och klyddade med bankomater. Till slut fick vi fatt i pengar. Vi köpte bussbiljetter till Dar och åt lunch. Vi tog ut mer pengar och åkte till marknaden. När vi kom dit blev det kaos. Alla skulle snacka och visa. Det hämtades kaffe, torkad fisk och frukt. Kaoset spred sig. Tom fick nog och ville hem. Vi åkte till deras ställe och hade middag. Trevligt igen. Under dagen hade vi även köpt en safariresa.

 

Lunch med Tom i Arusha.

 

Snart bryter kaoset ut.

3:e december

Tidigt på morgonen körde Tom oss till Arusha. Vi skulle på safari. Limo, guiden körde oss mot Ngorongoro. Innan vi kom fram hade vi sett såväl elefanter som giraffer. Massvis med massaier fanns det längst vägarna. Ngorongoro var jättefint. Skog blandades med savann och sjöarna låg blanka. Det fanns riktigt mycket djur. Elefanter hade vandrat in i kraterna. Zebror, gnuer, giraffer, bufflar, noshörningar, flodhästar och lejon. Vi fick se allt utom leoparder. Vi var nöjda.

 

Vår safaribil

 

Lejon

4:e december

Limo hämtade oss från hotellet i Karatu. Vi körde till Tiringiri national park. Landskapet var än vackrare. Aningen mindre antal djur förutom elefanterna som visade sig i 100-tal. Vi såg alla djuren igen, utom leoparden. Så kan det gå. På kvällen var vi hemma hos Tom och Joic igen. Vi hade lite avskedskalas. Alla fotade massor.

 

Elefanter i massor

Trevligt ställe att ät lunch

   

Sömmerskor, och jag!

 

Sömmorskorna igen!

5:e december

Tom hämtade oss igen. Han körde oss till Arusha, igen. Vi sa hej och tackade för hjälpen med allt.

Bussen tog 11 timmar. Ingen kissepaus på 6 timmar, trevligt. Alla kör dessutom som idioter. Fram kom vi iallafall. Vi antalade med en chafför att köra till hamnen innan han skulle köra oss till flygplatsen. Efter 5 minuters körning stannade han vid ett rödljus. Då kom hans kollega fram och sa något till honom på swahili. Vad gjorde han där. Han hade varit på busshållplatsen tidigare när vi fixade chaffören. Nu hade han kört efter oss, varför? Chaffören satt hela tiden och ringde folk och berättade att han skulle till flygplatsen. Vi visste inte var vi var eller vart han körde oss. Till slut kom vi fram till hamnen. Vi möttes av en hög med människor. Alla skulle sälja båtresor till oss. Det var alltså detta som han pysslat med, ringt till folk. Vi var sjukt trötta på honom så vi tog en annan taxi tillbaka till vårt hotell.

6:e december

Vi tog färgan över till Zanzibar. Vi hade läst att det skulle vara massvis med jobbiga människor som skulle möta oss för att "hjälpa" oss med att bära väskor mot betalning samt dra med oss till olika hotell. Alla var beredda på det värsta. Det kom dock ingen. Kanske för att vi numera är vana vid all skit. Vi hyrde en bil direkt. Vi tittade på Stone town som snabbast. Efter det körde vi norrut tills ön tog slut. Där hittade vi ett bra och billigt hotell. Vi gick genast till stranden. Grymt skönt.

 

Lite strandtennis

7:e december

Vi åkte till en kryddfarm. Där fick vi se allt från kanelträd till kardemumma. Mycket trevligt. Vi anslutade med att handla löjligt mycket kryddor.

Ricardo har fått klåda av sin malariamedicin. Nu tar han antihistaminer som han blir trött av.

 

Peppar. Först är den grön, sen blir den röd. Om man tar bort det röda skalet blir den vit. Låter man det röda skalet sitta kvar mörknar det och blir svart. Så har man alla fyra pepparfärgerna.

 

Jennie var besvärad av att det var lerigt på farmen. Hon hade faktiskt tygsandaler!

 

Kokosnötter som släcker törsten.

 

Någon form av ätbar del av ett träd.

 

Shopping av kryddor

8:e december

Det regnade på morgonen. Vi ställde därför in snorklingen. Jag åt frukost med Lilly från Danmark. Hon följde med oss till prison island. Jennie körde eftersom Ricardo kände sig trött. Vi kom fram till Stone town vid 13-tiden. Först indisk lunch, sen ut till havs. Prison Island var grymt häftigt. Mest sköldpaddorna. Den älsta var 185 år. Vi passade på att snorkla vid korallerna. Det fanns inte så mycket fisk, vi körde hem.

Vi åt middag. Efter det gick jag och Lilly på en klubb. Jag snackade med en massai. Innan det hade jag och Lilly pratatom ifall det var riktiga massaier eller inte. De var lite väl korrekt klädda. Fina vita skor med pärlor på osv. Massaierna i Arusha hade antingen jympaskor eler gamla bildäck som de fixat till, inga pärlskor.

Men men, killen var rolig att prata med.

 

Älsta sköldpaddan var 185 år.

9:e december

Jag ricardo samt Jennie åkte iväg i en båt på morgonen. Vi skulle åka till en ö för att snorkla- Båtresan var fruktansvärd. Vågorna var höga och de slog in över båten. Det var lite löjligt. Väl framme var snorklingen riktigt bra. Klart vatten och en hel del fisk.

På kvällen gick vi till favoritrestaurangen. Ägaren berättade bland annat att det inte fanns massaier på ön. Det var som vi trodde, inga massaier.

 

Ricardo utanför en av affärerna.

10:e december

Dagen började riktigt bra. Jag kollade min e-post och hittade enbart bra nyheter. Vi tog en runda bland alla fejkmassaier på deras marknad. Sen gick vi och tittade på ett ställe som hade sköldpaddor. De tog emot skadade sköldpaddor. De hjälptes och släpptes tillbaka i havet. På kvällen åkte vi till ett hotell längre söderut på ön. et var fullmånefest, vilket trams.

11:e november

Sol, bad och en runda till Stone town för att ta ut pengar. En middag på kvällen sen var dagen slut.

 

Jag och Ricardo utanför en affär i Stown town.

12:e december

Sista dagen, nästan iallafall. Vi gjorde inget vettigt. Spelade strandtennis, solade, åt och kollade flygbiljetterna på nätet. Innan dagen var slut hade vi handlat lite suvenirer också. Nu har jag grejer till alla.

13:e december

Vi begav oss till Stone town igen. Skaffade biljetter och åkte båt över till Dar. Vi tog en taxi till hotellet där vi packade ner alla våra grejer. Vi begav oss sent till flygplatsen. Vi sa hej till jennie och gick ombord på KLM planet som skulle ta oss till Amsterdam

 

Varför inte gå "all in" på maten i glasskåpet ett par timmar innan man åker hem?

14:e december

Flyget gick bra. Vi tog en kopp kaffe på flygplatsen innan vi sa hej. Jag flög ensam vidare till Köpenhamn, allt gick bra. Tåget över och en taxi den sista biten.

Under dörrmatten låg nyckeln. Jag öppnade dörren. Jag var hemma. Projektet var slut.

Sammanfattning

Projektet

Alla som känner mig vet att jag gärna berättar att jag:

Helst slipper jobba

Att det jag gjorde inte blev så bra

Att det ändå inte gör något eftersom ingen läser det ändå

osv osv, även om det inte är sant tycker jag att det är kul att driva med mig själv. Men detta projektet kan jag inte driva med. Jag försökte men det gick inte.

Problemen vi ställdes inför var långt större än vad vi kunde ana. Inte bara var det svårt tekniskt, det var många kulturella problem som vi inte hade en aning om innan vi väl kom dit.

Hur som helst var projetet en dundersuccé. Vi lyckades att bygga ett lab, hålla kurser, starta samarbete mellan Maputo och Lusaka samt vi har påbörjat artiklar som skall publiceras i vetenskapliga tidsskrifter. Allt man kunde önska sig genomfördes.

Vi är alla mycket stolta över detta.

Afrika

Ja, vad skall man säga. Människorna var enormt trevlig. Men det är ju folk faktiskt nästan över hela jorden. Att det var varm behöver jag inte skriva här. Det vet alla redan. Det finns trots allt ett ord som beskriver alla problem vi hade, kaos. Kanske är det hårt att skriva kaos, men det är just det som är problemet. Avsaknaden av organisation. Vad detta sen beror på får ni fråga någon annan.

Vänskap

Jag väljer att avsluta bloggen med ett citat från Bengt Perers. "Efter en sådan här resa kommer ni nog alltid att vara vänner."

Jag tror och hoppas att han har rätt.

Bilden nedan får sympolisera allt jag skrivet om.

 

En sista bild för att förklara allt. Synd att inte Christian var här den dagen.

9:e januari

Många var vi som trodde att allt var slut. Men som i alla sagor finns ju en prolog. Hur gick det här då? Levde alla lyckliga i alla sina dagar. Tveksamt, livet är ju trots allt fyullt av besvikelser. Här kommer en till. En larv i min fot. Ganska äckligt tycker jag. Förmodligen har jag fått den på Zanzibar. Den är bara ett par millimeter stor, inte farlig efetrsom den stannar i foten. Den skall alltså inte borra i min lever. Dock är den störig eftersom den vaknar innan jag gör det. Och när den väl vaknat vill den ha frukost, dvs mitt kött. När den äter så kliar det jättemycket så jag vaknar. Det känns faktiskt lite äckligt. Nåväl, jag var på MAS idag och fick lite kräm som skall ha ihäl larven. Sen kommer den att ligga i min fot tills jag en dag bränns på någon form av bål.

 

Det röda märket är spår från vart larven har krypit. Som ni ser har den inte riktigt någon plan på vart den skall någonstans.

**************************************************

*********************************

**************************************************

*********************************
OBS!

CONTINUE READING ON THE NEXT TOPIC

SEE MAPUTO THE RETURN, PART TWO, IN THE RIGHT COLUMN.

http://maputo.bloggplatsen.se/2011/11/29/6761458-maputo-the-return-part-two/

**************************************************

*********************************

**************************************************

*********************************

4:e november

Så var det dags igen. Flygresa från Köpenhamn för mig och från Lissabon för Ricardo. Vi träffades i Paris. Naturligtvis hade Air France senarelagt starten så vi missade anslutningen i Johannesburg. Air France fick därför stå för hotellkostnaderna samt maten på hotellet. Hotellet var bra, buffén likaså. Dagen efter åkte vi så till Maputo. Joao och Ivanna mötte oss på flygplatsen. Joao hade åkt ner ett par dagar tidigare för att fixa iordning.

Visst kände man igen sig. Värmen, kaoset, de trasiga gatorna och allt annat. Joao hade fixat så att vi hade samma lägenhet som förra året. Skillnaden blev att Ricardo sover på golvet eftersom Gia, Joao flickvän är här. Dubbelsängen fick då gå till Joao och Gia. Lunchen tog vi på det lokala stället. Återigen suckade personalen när Ricardo frågade vad som fanns i dagens rätt. Lite väl jobbigt att svara på.

Efter lunchen åkte vi till labbet. Det såg bra ut. En del som måste lagas naturligtvis. Sen var det dags att hälsa på Luis. Allt var väl med honom, förutom en vattenläcka som gjorde att han bor utanför Maputo den kommande helgen.

Efter att vi gått igenom alla saker som skall fixas etc åkte vi hem. Lite att fixa innan vi stack ut och åt. Allt var som vanligt igennär Ivanna kom och hämtade oss. MIddag, och sen till "tågstationen".

Nu har vi träffat de flesta, Steven, David, Joanna, Pedro och Ivanna förståss.

 

Ricardo avslutar buffén med lite frukt. Han ser ganska pigg ut med tanke på hur mycket han åt.

 

Anländer till Maputo.

 

Gia hjälper till med att dokumentera allt som händer.

 

Ricardo och Joao började jobba direkt som de såg labbet. Jag fick avbryta så vi kunde gå och säga hej till Luis.

5:e november

Detvar ju lördag och vi hade precis kommit. Därför tyckte vi att vi fick sova färdigt. Lagom till lunch var vi så redo att jobba. Allt skulle planeras. Det är lätt att tro att "det är väl bara att mäta". Så är det verkligen inte. Speciellt inte om man är i Mozambique. Efter flera timmars givande diskussioner hade vi så en handlingsplan. Nu hade dock solen hunnit gå ner. Det var vär bara att åka och äta. Denna gång åkte vi till Club Maritimo. Det låt enda nere vid havet ungefär vid fiskmarknaden. Kanonbra mat. När klockan väl blivit 23 var det dags att åka hem. Det är ju jobbedag i Mozambique även på söndagar. Åtminstone för svenskar och portugiser.

 

Ivanna på club Maritimo

 

Pedro visar sin båt.

Pedro shows his boat.

6:e november

Söndag, för oss betyder det TRNSYS samt inledande fältarbete. Ricardo skrev program när jag och Joao koplade sladdar. Egentligen skulle vi vilja ha gjort något riktigt kul i helgen som att åka till Macaneta men, sådant är livet.

Niko kom idag. Nu är vi fem av sex. På kvällen åkte vi till Franco Mozambiqana där det spelades upp en dansföreställning som ingen av oss förstod. Det var kanske inte helt oväntat eftersom det var fem ingenjörer som var där. Nästa ställe var Henning Mankells teater. Här var det en liten miniföreställning, ungefär som ett studentspex. Ganska trevligt. Sen var det middag och hem.

 

Ricardo, Iubita och Ricardo utanför Franco Mozambiqana. Tyvärr kom inte Niko med på kortet. Han får vara med sen.

Ricardo, Iubita and Joao outside Franco Mozambiqana. Unfortunately Niko didn't was not in the picture. He can be in a foto later.

 

Artistisk dans, ingen av oss förstod. Jag och Ricardo somnade mot slutet.

Artistic dance, non of us understood. Me and Ricardo fell asleep towards the end.

7:e november

Så var det måndag. Mycket jobb. En hel dag ute med solfångarna. Dessutom som solfångare, och som vanligt glömde vi solskydd. Niko lekte rörmokare, jag försökte lura i alla att jag var elektriker och Ricardo fumlade med datorn medan Joao körde vilse i Maputo i sin jakt på material. Dagen var dock kanon, vi fick jättemycket gjort. Min elinstallation gör att sensorerna kan kallibreras imorgon, Ricardos datorprogram fungerade utan anmärkning. Nikos vvs-installation höll vattentätt, förutom just den lillarördetaljen som jag installerade. Så kan det gå. Joao hittade tillbaka med alla grejorna. Jag tror att vi gjorde tre dagars jobb. Riktigt kul när allt går fort framåt.

På kvällen åkte vi till fiskmarknaden. Vi hade inte varit där på jättelänge. Räkor, krabba och fisk med pommfritte, chima och sallad. Och, herre min gud vad gott det var. Jag har aldrig ätit på ett bättre ställe. Ricardo, Joao, Niko håller alla med, det är sanslöst gott.

 

Niko visar hur kul det är att jobba i Mozambique.

Niko shows how fun it is to work in Mozambique.

 

De två portugiserna.

The two portugese.

Luis och Niko jobbar med installationen.

Luis and Niko working on the installation.

 

Jag och Niko på väg till universitetet

Me and Niko on the way to the university

 

Labbet och jag, på lite avstånd.

The lab and me, from a distance.

Hela gänget på fiskmarknaden, dvs alla inklusive Ivanna.

The lot of us at the fish market, including Ivanna.

8:e november

Dagarna går snabbt, likaså jobbet. VI följer Ricardos jobblista punkt för punkt. Han är ju faktiskt bra p åatt organisera. Den gamla solfångaren monterades ner så att vi  skall kunna mäta infallsvinklar precis som vi vill ha det. Igår bränd solen bra, det var inte ett moln på himmeln. Problemet med att sola sig i Mozambique är att man måste ligga ner, annars solar man skalpen och axlarna. Det hoppas jag att alla förstår, annars får ni komma på mina föreläsningar om solvinlklar. Efter jobbet körde vi och handlade, först mat och dricka och sen byggvaror. Grenuttag, sockerbitar, en såg, en vinkelhake och lite annat. FÖr detta måste man först gå fram till två killar bakom en disk, de skriver en lapp. Denna lappen tar man till en kassa där någon tar betalt. Efter det går man med kvittot till en tredje kille som skriver ut ett nytt kvitto. Därefter går man till en fjärde kille som har varorna. Han går igenom varorna, bockar av och sen kan man få sina grejor. Snacka om att pproducera arbetstillfällen. Synd bara att nästan inga skpar värde.

Christian kom idag. Nu är vi alla sex samlade. Vi tog honom till labbet för en snabbvisning så att han vet var som väntar imorgon. På kvällen sprang vi samt spelade vi fotboll. Efter det hade vi indisk middag.

 

Niko blir lätt arg när han jobbar.

Niko easily gets angry when he works.

 

Ricardo tar gärna jobben som innebär att man sitter. Men har gör ett bra jobb!

Ricardo prefers the tasks where he can sit down. But he makes a good work!

 

Niko efter en shoppingrunda. Toapapper, läsk, mjölk samt babymat (Ceralac).

Niko after shopping. Toilet paper, soda, milk and baby food (Ceralac).

 

Såhär ser det ut i vårt vardagsrum. De tre pupporna kläcks snart. Ricardos väckning är klockan 8:00, då har jag varit uppe i minst en timme.

This is how the living room look like. The three pupae will soon hatch. Ricardos wake up is at 8:00. At that time I have been up at least one hour.

9:e november

Ytterliggare en riktigt varm dag. Det är väl ok med 38°C i skuggan om man ligger på stranden eller om man kan sitta under ett träd i parken. Det är dock en helt annan sak om man skall vara rörmokare, bära solfångare, flytta stenar eller ens bara tänka. Dagens jobb bestod mest av att demontera en solfångare för att kunna stoppa i en ny absorbator. sen var det "bara" att sätta samman den igen. Hårt jobb, mycket jobb men det gick bra även idag.

På kvällen var det bara jag som sprang, de andra drack öl. MIddagen hade vi på ett köttställe. Som tur var fanns det sallad. Efter det tog vi en kopp kaffe på Crystal. Roligast där var nog att vi hittade Cuamba, proffessorn på avdelningen där vi är. Han blev jätteglad av att se oss och han fick träffa Christian, Niko, Iubita och Ivanna. Sen var den dagen slut.

 

Jag och solfångarna.

Me and the solar collectors.

Niko är arg på glasrutan som är smutsig. Han tar sitt jobb på största allvar, inget får gå fel.

Niko is angry with the dirty glass. He takes his work very seriously, nothing can go wrong.

   

Temperaturen i solen. Det var en verkligt varm dag.

The temperatue in the sun. It was a really hot day, and sunny.

 

Inställningar innan mätningen kunde göras.

Adjustments before tghe measurements could be performed.

10:e november

Vad skall jag skriva nu, att vi jobbade med förberedande mätningar igen. Idag var det mest Niko som var i labbet. Annars var det mycket med datorerna idag. Även om dagen var full av jobb så hoppar jag att skriva det idag. Det var nästan exakt som igår så läs 9:e november en gång till.

På kvällen stack vi till fiskmarknaden igen. Det var kanon. Fisk, krabba och räkor. Efter ett tag var det fullt av försäljare hos oss. En kul sak är att alla alltid samlar runt Joao, ahn köper allt. De kan lukta sig till hans svaghet. En kopp kaffe på Mondos sen åkte vi hem.

 

Växtligheten runt labbet, jordnötter och majs. Ett och annat casavaträd finns också.

Plants around the lab, peanuts and corn. There are olso a few casava trees.

 

Ungefär så här glad blir Joaoa när han köpt ett halsband till Christian. För tre halsband betalade han de tre kvarvarande fiskarna.

This is how happy Joao becomes from buying a neckless for Christian. For three necklesses he payed the three remaining fishes.

 

Det värsta är att man tror att man gjort en bra affär, hahaha.

The worst thing is that you think you made a good deal.

 

Denna bild behöver ingen text!

This picturedoesn't need any text!

 

Vem skulle inte köpa en begagnad bil av denna försäljare?

Who wouldn't buy a used car from this salesman?

 

Iubita med sin chokladdrink, Joaos mangodrink bredvid.

Iubita with her chocklate drink, Joao's frozen mango milkshake next.

11: november

Jobb igen. Nu börjar vi bli trötta av värmen och den stekande solen. Jag gick till labbet själv idag. Efter en stund kom Luis dit och hjälpte till. Sen kom Ricardo och Christian. Joao och Gia kom vid 13-tiden. Niko kominte alls. Han är "sjuk". Jag tror att han maskar. Han påstod att han fått antihistaminer mot reaktionerna på malariamedicinen.

Kvällen var löpning för Christian och mig medan Joao ochRIcardo spelade fotboll.

 

Hårt jobb! Ricardo sitter i skuggan när han jobbar.

Hard work, Ricardo sits in the shade when he works.

 

Christian löste problemet med flödesmätaren. För det bled han hyllad

Christian solved the problem with the flow meter. For that he was celibrated.

Den röda akacian. Mina frö som jag tog förra resan grodde inte. Jag skall göra ett nytt försök.

The red acacia. 

12:e november

Idag var det lördag. Tanken var att jag skulle vara här själv. Så blev det inte. Niko är fortfarande sjuk. Jag tycker lite synd om honom. Ricardo åkte aldrig på sin helgresa eftersom det blev ett missförstånd. Jag hade alltså lite sällskap. Vi tre bestämde oss för att åka till marknaden för att handla meningslösa grejor. Nu har jag en afrikansk plånbok!

13:e november

Idag stack vi tidigt till Club Maritimo. Pedro skulle ta oss med ut och segla. Det var trevligt. Det blåste lite väl lite men det är skönt att komma ut på havet, lite lugn och ro. Dessutom får man se Maputo från en annan vinkel. Jag beklagar, men det finns inge foton från helgen.

Helgens intressanta historia är annars att Joao, Christian och Iubita alla åkte till Krugerparken. Lagom till de kom dit gick chappan (bilen) sönder. Så, inne i parken, där det finns lejon, fick de hoppa ur och knuffa bilen mot parkingången. Nu sitter de fast på ett vandrarhem och hoppas att en mekaniker skall hjälpa dem på måndag. Ajajaj, så det kan gå.

14: nnovember

Så var det måndag. Jobbet på labbet är klart. Det sista kopplades in, solfångaren står och väntar på marken. Det är lite som en nerräkning till en månfärd. Kanske inte lika stor nyhet, kanske inte lika högteknologist, men stömningen är där. Man kan skära i stämninen med en kniv så tjock som den är. Alla är tillbaka, alla väntar, nu vill vi bara ha sol.

Niko var hos läkaren. Förutom blodprov måste han nu även lämna andra prover. Jag har lovat att inte berätta vad det är. Därför får han själv berätta att han fått en liten burk som han skall ta med in på toaletten...

 

Niko tycker inte att jag ser normal ut i min mössa. Det gör jag ju inte utan mössa heller.

Niko doesn't think I look normal with my hat. Nor do I without.

 

Luis och "Beto" kopplar in givare.

Luis and "Beto" connecting sensors.

 

Niko och hans värsta mardröm. Det känner vi ju igen!

Niko and his worst nightmare. Been there, done that!

15:e november

Besvikelsen var stor när molnen låg tunga över Maputo. Några mätningar blev det ej. Ja några, men det var bara test. När jag nu tittar ut genom mitt fönster ser jag lite växlande molnighet. Den tror jag säkert att solen kan bränna bort. Jag är hoppfull. Det fick istället bli en städdag i labbet. Snart är det snyggt också. Så snyggt det nu kan bli.

Dagens stor grej blev istället förkvalet mellan Mozambique och Komorerna. Matchen slutade 4-1 till Mozambique som därmed är klara för kvalet till fotbolls VM 2014 i Brasilien. Fotbollen som spelades var riktigt dålig. Det klackades och trixades utan att ha ett syfte. Lagspelet fanns inte, men publiken gillade  det. Jag med, det var roligt. Efter denna match var det så Portugals tur att möte Bosnien i returmatchen för EM 2012, vinnaren vidare. Ricardo var lättretad, inget var riktigt kul. När Portugal gjorde 1-0 och 2-0 sa han "jag sa att det skulle gå såhär", När Bosnnien sen gjorde 2-1 sa han "jag sa att det skulle gå såhär". Efter han att målen trillade in utbrast han, varje gång, "jag sa att det skulle gå såhär". Detta fortsatte fram till att domaren blåste och det stod 6-2 till Portugal. Det var sant också, han sa verkligen så. Men o andra sidan hade han gett alla möjliga senarier mellan målen så man kan ju tycka att han helgarderade. Nåväl, glad var han.

"Elektriker" som visar hur man kopplar in starkström utan att stänga av strömmen först. Det är bara fegisar som gör det antar jag.

Electritian connectring high voltage without turning of the current. Its only cowards that does this, I guess.

   

Ricardo och jag försöker få det att se ut som en reklam för moderna människor som intresserat tittar på en datorskärm. Skillnaden är att det brukar vara snygga människor som inte fattar vad de tittar på. Denna gång var det inte snygga människor.

Ricardo and I try to make it look like commercial for modern people that very interested are looking at a screen. The differens is that it is normally good looking people that doesn't understand what they see. This time it was not good looking people.

 

Niko fick nya mediciner. Enligt doktorn var det inget farligt. Ricardo kände igen medicinen som anti PMS medicin i Portugal. Joao ville minnas att hans mormor hade samma. Nu var det Nikos tur.

Noko got new medicin. According to the doctor there was nothing dangerous. Ricardo recogniced the medicin as anti PMS (English). Joao remembered that his grand mother used to take it. Now its Nikos turn.

Ett glatt fotbollsgäng. Iubitas första match!

Happy football supporters. It was Iubitas first match!

    Fler Fler glada människor.

More happy people.

Samlade Mozambiqaner under nationalsången.

Concentrated Mozambicans during the national anthem.

    Matchen slutade 4-1, Mozambique redo för kvalet.

The game ended 4-1, Mozambique is ready for the qualifications.

16:e november

Dagen då vi skulle mäta igen, men nej. Det var växlande molnighet så våra högt önskade IAM-filer får vänta lite till. Vi gjorde några småtester men resten får vänta tills torsdagen.På kvällen åkte vi til fiskmarknaden. Efer den åkte vi hem. jag var jättetrött så det blev en tidig kväll.

 

Niko på kvällen efter jobbet, glad som få

Niko after work, happy as few.

 

Jobb på kvällen i vårt vardagsrum. Det jobbar faktiskt från morgon till kväll.

Work in the evening in our living room. We seriously work from morning to the evening.

 

Ricardo ser lite skeptisk ut när han tittar på de grillade räkorna.

Ricardo looks sceptic when looking at the shrimps.

17: november

Solen skiner, ut och mät. Alla var där. Tempot högt. Ricardo satt i "huset" och skrek order till alla. Jag, Joao och Niko flyttade runt runt solfångaren i alla möjliga vinklar. Vattentemp mättes, liksom flödet, solinstrålning och vinklar. Det gick snabbt. Vi ville mäta när vädret var bra. Solen brände men vi jobbade så snabbt vi bara kunde. Inget kunde stoppa oss.

 

Niko är riktigt förbannad på solfångaren

Niko is really angry with the collector

 

Ricardo ser slaget komma. Reta inte upp Niko när han jobbar.

Ricardo can see the punch coming. Don't mess with Niko when he works.

 

Trängsel kring solfångaren

Congestion around the collector

 

Niko pekar ut fokalpunkten för solfångaren.

Niko pointing out the focal point of the collector

 

Christian kollar att IV-upptagaren fungerar.

Christian checks that the IV-reciever works.

 

Joao trivs bäst i skuggan

Joao likes it better in the shade.

 

Lite för mycket att göra för att hinna äta lunch på ett ställe med bord.

Too much to do for having time to eat at a place with tables.

 

Ganska skitig efter jobb.

Rather dirty after the work.

 

Snacka om dålig täckning av solkräm.

Bad coverage of sun cream.

18:e november

Mer mätningar görs. Nu i blandat unförande. Lite molnigt, lite soligt, lite olika vinklar. Sen blir det MLR, à la Bengt Perers. För övrigt inget speciellt denna dag.

 

Niko med en koksnöt

Niko with a coconut

19:e november

Åter till inhaca. Pånågot vis blev detta ett vattenhål för oss. Vi trivs verkligen fint här. Vi gjorde ett besök i ön enda by. Sen var det åter till Bilogiska stationen där vi bott ett par gånger förut. Vi snorklade bland korallerna och hade en trevlig dag. På kvällen grillade vi fisk, tittade på solnedgången och eldade lite.

 

Segelbåt

Sailing boat

 

Inhaca

 

Tidvatten på Inhaca

Tide at Inhaca

'  

Typiskt hus på Inhaca

Typical house at Inhaca

Nikos dröm

Nikos dream 

20:e november

Lite sol och bad innan vi med den gamla båten begav oss till Maputo. Tillbaka i sopornas förlovade stad. Joao som haft för mycket jobb att utföra hade stannat hemma och kunde därför plocka upp oss med bilen. Middag på indiska.

 

Jag och Ivanna på väg till Biologiska stationen

Me and Ivanna on out way to the Biological station

 

På väg till Biologiska stationen

On the way to the biological station

Båt

Boat (no really!)

Solnedgång

Sun set

 

Lite mer solnedgång

Sun set again

 

Alla vi som njöt av solnedgången och vår Manica

All of us enjoying the sun set and our Manica

 

Fisken ser lite arg ut

The fish looks a bit angry

 

Fisken ser god ut

The fish looks tasty

Inhaca

21:e november

Christian åkte hem idag. Ett par timmar innan kom dock Chabo Mambo från Zambia för att jobba med oss. VI är nu bara fyra som bor i lägenheten. På kvällen var vi p åindiska restaurangen, någon skulle åka hem så vi firade denna personen. Vet inte vem det var.

 

Chrisitan åkte, Chabo kom.

Christian went, Chabo came.

22:e november

Regnet fortsätter. Allt vi behöver är två timmar sol. Men så ser det inte ut att bli. Idag var det svinkallt istället. Alla frös så pass mycket att vi satte på värmen i bilen. Det ångade så att Joao knappt kunde se ut genom framrutan. Men varmt blev det. Niko lagade mat, kanonbra.

Niko blev trött på att det var skitigt. Ricardo fattar ingen, inte jag heller. Det var nästan helt rent.

Niko got tired of the dirt. Ricardo doesn't get it, nor me. It was almost completely clean. 

 

Mitt rum. Fronten på bordet är trasigt. Det betyder att jag får spågor varje gång jag skriver, som nu.

My room. The front of the desk is broken. This means that I get splinters every time I write, like now.

23:e november

Nej, nu har vi inget flyt med solen. Alla andra mätningar är klara, vi vill bara ha en vinkelmätning också. Lyckas vi är Mozambiquevistelsen förmodligen en fullträff. På kvällen var vi på fiskmarknaden.

 

Ödla utanför labbet

Lizard outside the lab

 

Middag på fiskmarknaden, vårt favoritställe.

Dinner at the fish market, our favourite place.

24:e november

Regnet det bara öser ner, la la la la la la la la la la la laaaa. Vi blir snart tokiga. Som "tur" är gick vår pump sönder. Dvs, vi fick klydda med denna istället. Vi hade med en extra pump, men vi hade inte kopplingar till den så det fick vi skaffa i stan. Annars är vi väl hyfsat färdiga med rapporten som vi tänkt skriva på själva mätningarna. Ja förutom den sista mätningen då vill säga.

På kvällen var det jazzkonsert. Jag gillar inte jazz, inte Ricardo eller Joao heller. Dessutom hade vi lite jobb att utföra så vi stannade hemma. Niko påstod dock att han gillade denna form av oljud så han åkte iväg, utan oss. Känslan av att släppa iväg Niko i nattens Maputo är väl lite lik den som när Matilda lärde sig cykla. Först är de beroende av en men sen blir de självständigare för varje dag. Ibland går det bara så fort.

 

En typisk dag i Maputo. Chabo är lika glad alltid.

A typical day in Maputo. Chabo is always happy.

 

Av någon anledningen är det alltid jag som gör elektrikerjobben.

For some reason it's always me doing the electrical jobs.

 

Varför gör jag jobbet som är så långt ner när jag är här med tre sydeuropeer?

Why am I doing the job that is so far down when I'm here with three south Europeans?

 

Ricardo i soffan. Han blev trött av att titta på mitt arbetstempo.

Ricardo in the sofa. He got tired from looking at my speed when working.

 

Niko efter jazzkonsserten. När man sitter i ett sådant tält finns det ingen värdighet kvar.

Niko after the jazz koncert. When you are sitting in such tent there is no dignity left.

25:e november

Dagen innan. Vi har tittat på väderleken de kommande dagarna. Morgondagen skall vara solig, sen regn igen. Imorgon måste allt funka. Det är sista chansen, sen är allt över och misslyckandet ett faktum. Ett misstag och vi blir idiotförklarade. Pressen som vilar på oss är omänsklig. Vi känner oss som Armstrong, Aldrin och den tredje gubben som ingen vet vad han heter. Alla jobbade med förberedelser. Inget skulle lämnas till slumpen. Ricardo satte klockan till 7:00, i mitt rum! Jag skulle titta om vädret var klar, annars kunde jag bara stänga av klockan. Han skulle sova vidare. Nåväl, jag vaknat ju innan sju ändå. På kvällen var vi ute en stund och drack en öl. Vi gick hem tidigt trots att det var trevligt. Niko tackade t.o.m nej till att följa med ett helt gäng tjejer p åen resa till Swaziland. Han var lika laddad på att mäta som alla andra.

 

MIndre läcka, inget som inte går att fixa.

Smaller leakage, nothing that can't be fixed.

 

Hårt arbete med en trög koppling.

Hard work.

 

Att såga trä med en bågfil är jättekul!

Sawing wood with a metal saw is very fun!

 

När den enda sågen i Maputo går sönder tar man en hammare istället.

When the only saw in Maputo breaks you take a hammer instead.

Genom att lägga en tröja över läckan slipper vi få in vatten i eluttaget.

By puting a t-shirt over the leakage we avoid to get water in the electrical stuff.

   

Ingen ställning innebär att någon får hålla solfångaren

No stand means that somebody has to hold the collector

 

Ricardo försöker "spika" in en skruvmejsel med hjälp av en skiftnyckel i en av pallarna.

Ricardo lost it!

 

Luis försöker skära lite trä. Nu har vi ingen kniv heller.

Luis is trying to cut wood. Now we don't have a knife eighter

 

Ricardo och jag tänker

Ricardo and I think.

26:e november

-"Det är klart väder" skriker Ricardo i mitt rum. Hade det varit fem år sen hade han varit p åväg för att surfa, men nu är han inte så cool längre. Nu vill han mäta solceller! Jag med, jag flög upp ur sängen. Niko vaknade på 2 sekunder. Joao var dock lite svårare. Det tog kanske 1 minut. Det blev ingen frukost. Jo, en kaka! Alla var på plats i tid. Chabo kom också tidigt. Allt gick perfekt. Vi fixade allt som vi önskade, hopppas jag. Tänk om vi missat något. Nej, det tror jag inte. När vi var klara kunde vi pusta ut. Joao ville hålla upp en skylt med Solarus. Det var jag som fick hålla den, annars hade bara halva bilden kommit med.

Efter det åkte vi hem, det var ju trots alls lördag. Vi sov en stund innan vi körde norrut. Vi hade tänkt köra till Macaneta men vi missade avfarten. När vi väl hade vänt, och förlorat en timme, och kommit fram upptäckte vi att båten var sönder så vi kom inte över till ön. Men, vi hittade såväl piri-piri-nötter som banana-masä, hur det nu stavas på portugisiska? Hur som helst betyder det bananäpple, och det är jättegott. Vi körde hem. Vi skulle sova i någon timme innan vi gick ut. Vi hade ju inte varit ute alls. Men, alla somnade för natten. Jag vaknade till klockan 2:00, sen somnade jag igen. Alla hade somnat kring 18:00 och alla sov till 6:00 dagen efter. Förmodligen var vi alla lite stressade av jobbet och nu när allt gick väl somnade vi.

 

Hela gänget som mätte.

The people involved with the measurements.

 

Glassätning

Ice cream eating

 

En vakt som frågade om vi kunde ta ett fotot på honom tillsammans med oss, med vår kamera!

A guard asking if we could take a picture of him together with us, with our camera!

 

Ja!

Yes!

 

Ricardo och jag i Luis trädgård.

Ricardo and me in Luis garden.

 

Luis hus.

Luis house.

 

Niko med sina mango.

Niko and his mangos

27:e november

Ja, alla vaknade ju tidigt. Så vad skulle vi göra med dagen. Vi bestämde oss för att ta en båttur till en halvö. Vi tillsammans med Carolina från Danmark samt Martin från Sverige. Trevlig tur, fin strand. Det var lågvatten på vägen dit så vi fick gå i det grumliga vattnet. Naturligtvis var det en stor krabba som bet mig. Aningen obehagligt eftersom man inte kunde se något. Vi badade och spelade lite strandtennis. Ett sista dopp innebar att jag blev bränd av en manet från nacken halvvägs ner på ryggen. Varför skall alla förbannade djur attackera mig? Jag har inte gjort dem något. Snart är det slut med pengar till WWF, Greenpeace och Sea Shepherd! Innan vi åkte hem fångade Joao en krabba. Han ville visa den för oss. Han klappade den som vore den en hamster. Han han sen skulle släppa tillbaka den i havet ville han inte rör sig. Den var död. Inget kunde få den tillbaka. När vågorna slog mot den rullade den enbart runt i vattnet som en gammal flaska. Den hade inte enbart förlorat sitt liv utan nu också sin värdighet. EN snabb begravning och det var slut för krabban.

På kvällen åkte vi för föst til en bar innan vi skulle vidare därifrån. Vi åkte alla fyra plus tre finskor i bilen. Jag satt fram så det var inga problem för mig. Problem kom dock för Niko eftersom polisen stannade oss. Tre tuffa killar me

Dag 62, 9 mars

Tidigt iväg mot Swaziland. Efter ett tag nådde vi Mlilwane nationalpark. Vi tog en guidad tur. Landskapet var mycket vackert. Natten kom och vi såg en del djur, men inget roligare än gnuer och zebror. Lite senare åkte vi och tittade på traditionell dans. Ibland känns det lite fånigt att uppleva kulturen när den är beställd som i detta fall. Men om inte detta så dör väl allt ut?

Zebra ljus

Zebror i mörker

Elefant

  Dansuppvisning

Dag 63, 10 mars

Frukost med en utsikt som var fantastisk. Vi slappade en stund innan vi åkte. Lagom till vi skulle åka kom en dam och ville att vi skulle ta med hennes väska till Maputo. Ja, sa Ricardo och Joao. Hon ville också ha lift en liten bit. Vid gränsstationen från nationalparken började hon att skrika åt vakterna eftersom de inte ville som hon. Skumt! Vi släppte av henne vid en busstation. Efter 500 meter stannade vi och kollade i väskan, som enbart skulle innehålla kläder. Dock fanns det pillerburkar och krämer. Jag blev förbannad och ville lämna tillbaka väskan. Efter ett tags debatt körde vi tillbaka den. Hennes afrikanske prostituerade pojkvän mötte mig och tog emot väskan, så var det med det.

Aningen sent kom vi till Hlane, nationalpark. Vi började med lunch. Eftersom Ricardo, Joao och Christian beställt gnukorv så fick jag ju prova. Ganska ok faktiskt. Sen tog vi en tur med vår Chappa. Vi lyckades med att få se elefanter, noshörningar och slutligen giraffer. Nu har jag alltså enbart kattdjuren kvar. Till Maputo kom vi vid 10-tiden.

Utsikt från våra hyddor

Lite fina blommor

Nosnörningar

  Den lille elefanten i Djungelboken, eller vad tror du Matilda?

Äntligen någon som är lite längre. Alla mozambicaner och portugiser är så korta.

Typiskt dålig skylt att se på en cykelsemester.  

Dag 64, 11 mars

Nu räcker det. Vi kan inte ha diare längre. Jag och Ricardo gick till läkaren. Inga bakterier eller liknande. Läkaren sa dock åt oss att sluta med Lariamet. Istället skulle vi ta Melarone. Det visade sig dock omöjligt att hitta, inget av Maputos apotek hade det. –Ni får åka till Sydafrika och handla sa dem. Eller skit i det tyckte apotekaren som vi snackade med, -Ni får säkert inte malaria ändå!

Tidig eftermiddag gav vi oss så slutligen iväg. Jag Ricardo, Jennie, Joao och Christian. Ni körde norrut, mer än så visste vi inte. Nja, vi hade ju en del idéer men inget bestämt. Första stoppet blev restaurangen där Luis tagit oss två månader tidigare. Vi passade även på att handla på den lokala marknaden. Frukt, grönsaker, bröd och friterat bönbröd. Det sistnämnda var enbart måttligt gott. Vi körde tills det blev mörkt vilket det blir vid 18-tiden. I Xaixai stannade vi för natten. Fem personer i en hydda för 400 sek.

Dag 65, 12 mars

När vi vaknade åt vi lite av den medhavda frukten, sen gick vi och badade. Efter det körde vi vidare. Slutligen nådde vi Inhambane och Tofo. Vi bor nu omgivna av palmer i relativt enkla hyddor gjorda av bambu. Men fint är det.

Vägen utanför Tofu

Dag 66, 13 mars

Klockan 10.00 begav vi oss till ett ställe som anordnade valhajssafari. Alla fem följde med. Efter en liten stund fick vi hoppa i vattnet och simma runt med delfiner. Delfinerna struntade dock i oss. Efter det körde vi omkring länge och letade efter valhajar. Vi hittade inga så guiden fick till slut ge upp. Christian och Jennie var ute i solen alldeles för länge och brände sig. Efter lunch hyrde Ricardo en surfbräda. Inget kul, lite småpretentiöst. På kvällen gick vi ut med Dolinio och hans  holländska vänner. Sen var det natt.

Vårt boende i Tofu

Dag 67, 14 mars

Ut på havet igen, vi ville inte missa att simma med valhajarna. Vi fick 50% rabatt eftersom vi inte fick se något dagen innan. Det fick vi inte idag heller. Jo lite, en stor rocka. Det var spännande, med ingen valhaj. Vi hade tidigare sagt hejdå till Joao som åkte tillbaka till Maputo för att jobba. Vi andra fyra fortsatte. Nästa stopp var Maxixe. Lite bananer samt vars sin kokosnöt. Lunch tog som vanligt två timmar. Till slut var vi på väg till Vilanculo. Vägen var fin och det gick bra att köra. Tyvärr hann det bli mörkt långt innan vi kom fram. Detta kombinerat med hög fart fick kanske ett tråkigt slut. Christian blev omkörd av en lastbil i 120 km i timmen. Lite senare såg jag något ligga på vägen. Jag kunde inte säga vad det var. Kanske var det en hund eller en filt eller ett barn. Christian tyckte att han såg en trasig cykel. Lastbilen framför oss saktade in, förmodligen hade han kört på något. Med tanke på hur många, speciellt barn, som går längst vägarna kan man ju misstänka det värsta. Det fanns inget vi kunde göra. Vi kan inga larmnummer och vet inte vart sjukstugan ligger, eller ens om det finns någon. Vi fortsatte. Till slut kom vi fram till Vilanculo. Innan vi hittade vart vi skulle körde vi runt lite i stan. Strax efter Barkleys bank låg en kvinna på trottoaren. Hon såg avsvimmad ut. Från hennes huvud hade det runnit blod. Blodet hade runnit ut både framför henne och bakom henne. Svårt att uppskatta mängden men fläcken var stor. Kanske höll hon på att dö, kanske var hon redan död. Vi passerade i vår bil, de utanför passerade också. Ingen stannade. Ingen tycktes bry sig, varför vet jag inte. Vad skulle vi göra som de lokala inte klarade av? Skulle vi släpa in henne i vår buss? Vart skulle vi då köra henne? Skulle vi ut och hjälpa henne. Hur då? Jag är ingen hjärnkirurg. Skulle vi få hennes HIV-infekterade blod på våra händer. Till vilken nytta? Vi körde och köpte godis istället. Jennie hittade dock inget godis. Kanske var hon död nu, hon på trottoaren. Vi körde vidare tills vi kom till vandrarhemmet. Vi åt lite och satte oss i baren. Imorgon skall vi ut i skärgården. Det blir nog trevligt. Jag tror att båda är döda nu. Jag har svårt att tänka på något annat. God natt?

Rocka

Vanliga "tråkiga" fiskar 

Dag 68, 15 mars

Det blev ingen skärgård, istället kollade vi in staden. Vi handlade mat och bokade skärgårdsresan. Hela dagen gick. Skönt att inte göra något. Räkorna som vi köpte slängde vi eftersom de luktade illa. Ingen vill få mer diare.

Utsikt när jag dricker mitt morgonkaffe

Dag 69, 16 mars

Ut i skärgården. Alla fyra var beredda för snorkling. Fiskar fanns det i 1000-tals. Christian tyckte att det var jättekul, det gjorde vi alla. Vi dök i cirka två timmar. Dåligt att ha mustasch eftersom glasögonen då inte sluter tätt, det blir fullt med vatten i näsan. På kvällen åkte vi till en pub och åt. Jättedåligt ställe med halvkass mat.

Christian som dykare

Dag 70, 17 mars

Vi körde till Inhassoro på förmiddagen. Vi skulle på vinst eller förlust se om vi kunde hitta någon som ville köra oss i en båt till St. Carolina, aka Paradise Island.  En fiskare på stranden sa att hans farbror hade en båt med motor. Vi träffade farbrodern, Faustio. Vi drack te och åt bullar. Christian missade det eftersom hans skor gått sönder och han gick tillbaka till chappan. Vi beslöt med Faustino att åka ut nästa dag, på morgonen. Tillbaka till Volanculo, Christian köote nya sandaler. Efter det bokade han en bussresa till Maputo. Klockan 0300 skulle bussen gå. Vi la oss tidigt på kvällen.

Stranden i Vilanculos 

Dag 71, 18 mars.

Christian åkte hem, så var vi bara tre. Klockan 6.00 åkte vi till Inhassoro. På vägen dit, på exakt det stället vi sett kvinnan som vi misstänkte var dör hittade vi henne igen. Hon sov på gatan. Till kudde hade hon en stor vinröd molnformad matta. Det såg precis ut som blod. Så, hon var inte dör. Men det som är intressant är att vår reaktion på problem förblir vad den var.

Faustino stod och väntade tillsammans med två andra. Båten var säkert 30 år gammal och motorn var ännu äldre. Den fick vevas igång. Hastigheten var löjlig, 2-3 m/s. Det skulle ta 2,5 timme att åka till ön. Ön var dock minst sagt vacker. Stränderna var vita och grönskan hängde ut över sanden. Vi snorklade i två timmar. Massor med fisk. Det var kalas! Faustino hade tagit med matapa och chima, jättegott! Efter det åkte vi tillbaka. Resan hem tycktes vara för evigt. Kanske körde vi inte för fullt eftersom motorn hade gått sönder tidigare. När vi kom iland gick vi hem till Faustino. Vi träffade hans familj, nio barn och två fruar. Inget konstigt med det. Det var dock enbart vi tre och Faustino som satt vid bordet. Hans brorson som varit med på båtresan fick sitta en bit bort. Barn och fruar fick inte ens äta. Vi åt fisk och chima igen. Jag ville inte dricka vattnet, orkade inte bli sjuk igen. Till efterrätt hade vi hemgjort vin. En blandning an kokosmjölk, mäsk och citron. Det var fruktansvärt. Förmodligen det äckligaste jag druckit i mitt liv. Innan vi åkte blev det fotografering. Nu flippade allt. Vi fotograferade och visade bilderna för barnen och de vuxna. Alla var överlyckliga och skrattade och skrek. Att det 2011 kunde vara så kul med foto trodde jag inte. Jag trodde att det fenomenet tog slut för 50 år sedan. Vi hade jättekul. Roligt att komma hem till en riktig familj också. Jag gav Faustino en trave t-skjortor som jag hade med mig. Han blev glad. Innan vi åkte frågade vi om de ville att vi skulle skicka lite bilder från dagen till dem. De ville de gärna, problemet var bara att de inte hade någon adress. Däremot kunde vi skicka bilderna till en kyrka i Maputo. De på kyrkan kände prästen i byn och kunde ta med ett paket till honom. Han skulle sen i sin tur bära ut bilderna till familjen.

Nu sitter vi i bilen på väg till Vilanculo igen.

  På väg till St. Carolina

Ricardo undrar om detta verkligen är allt.

Fotovisning

Alla var intresserade

Lägg märke till att Faustino bytt skjorta och ville bli fotad med delar av familjen.

Dag 72, 19 mars

Vi lämnade Vilanculo och begav oss mot Inhambane igen. Som vanligt hant det att bli mörkt innan vi kom fram. Eftersom vi ville testa ett nytt ställe åkte vi inte till Tofo utan åkte mot ett närliggande ställe. Vägen dit var besvärlig och vi fastnade i sanden en gång. Som tur var kom det en minibuss fullastad med dragare som fick oss ut sanden. Vi kom tillslut till vårt boende. Så var den dagen slut, i alla fall som jag minns den.

Dag 73, 20 mars

Jag hann bada på morgonen innan vi körde vidare. Vi gjorde så eftersom det inte fanns någon dykning eller snorkling vid vårt boende. En typisk grej hände. Ricardo frågade om det fanns en annan väg ut från vandrarhemmet där vi bodde. Vi ville ha en annan väg med mindre sand eftersom vår chappa (minibuss) lätt fastnade annars. Ja det finns se vakten. Kör dit, och han pekade. Vi gjorde så. Efter 30 meter tog vägen bara slut. Detta var inne på området där han var vakt. Han måste ha vetat detta men hoppades att problemet bara skulle försvinna, åtminstone för en stund. VI vände om och körde bort till honom. När vi frågade om det som inträffat sa han, -Ja just det, då får ni köra här istället. Fullkomligt hjärndöd. Vi kom till Tofo vid 10-tiden trots allt. Ricardo och Jennie dök och jag läste min bok (Chockdoktrinen an Naomi Klain). Vid 17-tiden träffades vi igen. Vi åkte till ett nytt ställe för att sova. Precis när vi kommit fram inser vi att vi har fått punktering. Trist. Däcket byttes i alla fall. När vi checkat in gick vi snart och åt. Jag och Jennie beställde vegetarisk pastasås. Jag tyckte dock att den smakade kött. Ricardo smakade, även han tyckte det. Serveringskillen bedyrade att det var bönor (först sa han att det var kyckling, sen sa han att det var ko). Jag tvekade dock och gick till kocken. Han sa att det var kött. Så fick vi vänta på att vår vegetariska pastasås skulle bli klar. När den väl kom visade den sig vara jätteäcklig, dessutom var inte pastan färdig. Jag hällde på massor med chili för att ta bort all smak. Jag blev törstig och beställde in vatten. De hade ingen så personalen sprang iväg för att köpa. Efter 5-10 minuter kom han tillbaka med vatten. Den drack vi snabbt upp och beställde en ny. Men icke, killen hade bara köpt en så han fick springa igen.

Detta kan tyckas meningslöst att ta upp och reagera mot, men allt är så i Mozambique. Alla hantverkare gör så, alla!

Stranden i Tofu

De tre sista i Tofu

Det gick ganska bra att byta däck, hjulet trillade bara av två gånger.

Dag 74 21 mars

Tidigt upp och körde hem. På vägen hem stannade vi i en by för att säga hejdå till Ivana. Resan gick bra och vi kom hem vid 19-tiden. Skönt att komma hem, dessutom fanns det rinnande vatten. Vilken lyx.

Ricardo hade aldrig haft så många kompisar tidiagre som när han skulle handla. Amigo, amigo, amigo!

Typiskt dåligt picknickställe.

Dag 75, 22 mars

Vi stack till labbet på morgonen. Solfångarna var slutligen där. Tyvärr hade Christian och Solarus skickat ett paket med sladdar separat. Likaså hade Jennie gjort innan. Det funkar tyvärr inte, båda paketen försvann. Dagen har varit varm, upp till 37°C. Nu på kvällen har vi 33°C. Jobbade hela dagen men just nu är inget kul. Allt tycks gå åt helvete. Inget är lätt. Det är otroligt svårt att jobba här.

Glada miner när solfångarna äntligen kommit.

Dag 76, 23 mars

Fullt jobb hela dagen. Vi sågade, tejpade, borrade och installerade rör. Lunchen blev en snabbis bara. Jag lyckades att få ström genom kroppen då jag hällde ner en liter vatten i ett grenuttag samtidigt som jag höll i vattenrören. Ricardo jobbade mest med vattenkoplingarna och Joao tror att han är chef. Han bestämmer vad alla skall göra. Det gör inget eftersom det är ganska vettiga saker han har att komma med. Luis hjälpte till, det gjorde även tre v hans studenter. Detta var särskilt glädjande eftersom de sa att de var intresserade av att jobba med systemet när vi åkt hem. Jobbet slutade långt efter att solen gått ner.

Rätt vinkel på solfångaren när vi skall mäta infallsvinkelberoendet.

Delar av arbetslaget

Jennie tittar undrande på vad Ricardo egentligen håller på med. Sanningen var att han maskade för att slippa gräva.

Det är inte bara Joao som somnar på restauranger. Ricardo var jättetrött efter sin Chicken Masala. Jag bar honom till bilen så att vi kunde köra hem.

Det tycks som om bloggen blev full. Därför delas den nu i en andra del. Den första delen finns nedanför denna. Även den är uppdaterad nu.

Fler bilder från Viktoriafallet

  Precis vid fallet

  Bad i Zambezifloden

Vilse i djungeln 

  Nere vid Zambezifloden   Ricardos nya kompis

Dag 45, 20 februari

Vid 10-tiden gick vi så till kyrkan. Pingstkyrkan i Livingstone tog emot oss. Aningen konstigt för mig som håller på att läsa Richard Dawkins ”Illusionen om gud” för tillfället. Efter att ha pratat i tungor och läst högt från bibeln var vi tvungna att gå. Innan vi gick fick vi först komma fram och presentera oss för församlingen. Märkligt.

En runda på marknaden efter det. Vi köpte kokta, friterade larver. Gott var det väl inte men inte äckligt heller. Efter det åkte vi hem och badade en stund. Nu har vi ätit lunch och sitter under ett tak och tittar på den kommande stormen.

  Bra mat för vegetarianer

  Primitiv kyrka

Dag 46, 21 februari

Åkte på ”White Water Rafting”. Det var faktiskt roligt. Vi klarade oss från att välta med flotten men blev ordentligt blölta ändå. Känns lite konsigt att bada i Zambezifloden när man vet att det finns krokodiler där. Förvisso skall det inte finnas just där vi var men kanske kunde en ha simmat fel tänkte jag. På kvällen skulle vi på en kryssning. Vi väntade vid poolen som vi blev tillsagda. Plötsligt ser Ricardo att båten som vi skulle åka med seglade iväg, ingen solnedgångskryssning för oss.

          Rafting-bilder

  Från Ricardos kamera   Punkering igen   Landsbygden utanför Livingstone

Dag 47, 22 februari.

Till flygplatsen på förmiddagen för att åka till Maputo. Tyvärr blev det skit av allt och vi kom inte med planet. Tydligen hade det varit för nära i tiden som vi bokade så deras system hade inte klarat av det. På flygplatsen var deras server nere så vi kunde inte köpa någon biljett heller. Vi åkte sålunda tillbaka till vandrarhemmet och badade. På kvällen stack jag, Ricardo och Nick (Zimbabwe) till en indisk restaurang.

  Nick, en kille och Ricardo i puben på vandrarhemmet. Ingen flygresa, bara att åka tillbaka.

Dag 48, 23 februari

Nästa försök, Vi sitter nu på flygplatsen, väskan är incheckad och snart går planet. Vi skall åka med flygbolaget ” 1-time-airline”. Vem hittade på det namnet? Vi skall mellanlanda i Johannesburg för att till slut komma till Maputo vid 18-tiden ikväll.

Hem kom vi efter en jobbig flygtur. Skakigt som bara den i början. När vi landade i Maputo kändes det som om vi kom hem. Nu kan vi säga att vi bott i Mozambique! När vi på kvällen gick en runda så förstod vi hur trasigt Maputo och Mozambique är. Jämfört med Zambia är Mozambique två divisioner sämre. Alla hål i gatorna, alla elledningar som hänger så att man håller på att bli förkolnad, allt skräp längs vägarna. Som om inte det vore nog har vi inget vatten i lägenheten nu heller. Dvs, vi kan inte laga met, inte duscha, inte tvätta kläderna…

Dag 49, 24 februari

Vilken dålig dag. Tullen har lagt beslag på våra solfångare. Luis är upprörd och försöker fixa det. Bland annat var vi på finansministeriet och ville ha hjälp. Men icke, solfångarna skall först malas i ett hopplöst byrokratiskt system. Vi vet inte riktigt hur vi skall lösa det.

Vattnet funkar fortfarande inte. Det kom lite imorse men det försvann snabbt. Man kan ju verkligen fråga sig varför vi vill lära dem hur man värmer vatten med en solfångare när de inte har vatten överhuvudtaget. Nästa projekt vi gör kanskekan vara att lära kenyanerna hur man smälter snö.

Joao är uppjagad eftersom han fått ett virus i sin dator. Hela datorn är kass.

Detta var ingen bra dag.

Dag 50, 25 februari

Klockan 14 mötte vi rörmokaren. Han följde med till en VVS-butik så att vi kunde se vad som fanns att tillgå. Affären såg ut som om den varit drabbad av en jordbävning. Efter ett oändligt långt dividerande om rör, kopplingar, och ventiler åkte vi till ”labbet” för att kolla det sista med rörmokaren. Han gjorde inköpslistor till den andra delen av jobbet. Totalt har han hos oss i fyra timmar. Vi bestämde att träffas klockan 8.00 dagen efter. Nu skulle vi slutligen färdigställa jobbet, han kunde dessutom jobba hela helgen.

Ricardo handlar och handlar

Typiskt hus i Maputo, kanske inte det snyggaste.

Dag 51, 26 februari

Klockan 8.00 var vi i affären och väntade på rörmokaren. Det var för övrigt en som Luis kände. Han hjälpt Luis med hans hus bland annat. Timmarna gick när vi väntade på honom, men han kom aldrig. Vi ringde på hans telefon, men han svarade inte. Till slut förstod vi att han förmodligen hade ångrat sig. Det var nog inte så roligta att jobba trots allt. Bättre att skita i det. Istället fick vi portugisen i VVS-butiken att ringa till en annan rörmokare. Han skulle komma om en till. Vi väntade långt längre än en timme och han kom inte. Vi ringde igen, det skulle ta en halvtimme. Vi tog en runda på stan medans vi väntade. Efter en dryg timme kom vi tillbaka, då hade han fortfarande inte kommit. Tydligen hade han fastnat i den nästintill obefintliga lördagstrafiken. Han kom dock efter en timme. Men, han hade inga verktyg. Istället ville han låna verktyg i affären. Till slut åkte vi ut till labbet och tittade. Väl där började han att arbete. Han jobbade bra, kanske för att vi lovade honom 200 sek extra om han gjorde ett bra jobb. Tyvärr hade nu hela dagen gått så vi kunde inte jobba så länge. Dessutom hade vi inte tid att handla grejor til söndagen nu. Dvs, hela helgen försvann.

Det är nästintill helt omöjligt att jobba i Mozambique. Ingen pallar, alla skiter i det istället. Detta är ingen åsikt som enbart jag Ricardo och Joao har. Alla hjälparbetare och privatanställda europeer som vi känner tycker likadant. Det är mycket frustrerande.

Dessutom har vi inget vatten i lägenheten.

Snickaren har inget verktyg att klippa av armeringsjärnen. Istället slår han med en binne tills de gått  av.

Dag 52, 27 februari

Egentligen ville vi jobba men det gick ju inte. Istället åkte vi till stranden, det var ju trots allt söndag. Vi tre, Ivana, Steven (England) samt Terese (Västerås) åkte till Macaneta. Stranden var jättefin och vågorna som slog in var säkerligen två meter höga. Undervattensströmmarna var starka så man fick passa sig när man var i vattnet. Men det var grymt roligt. Vi badade, solade i ett par timmar innan vi hade lunch. Efter det åkte vi tillbaka. Innan färjan passade vi på att handla blandat skräp av gatuförsäljarna, Jaoo handlade mest som vanligt.

Dag 52, det innebär att vi varit här 2/3 av tiden!

Stranden i Marcaneta.

Dag 53, 28 februari

Så var det dags att jobba. Rörmokaren gjorde  sitt. Däremot verkar det som om vår ena medarbetare (Mozambiquer) mest är där för att sabba. Hela dagen handlade om att åka runt och leta efter material till bygget.

 

Typisk rörmokare.

Dag 54, 1 mars

Dagen började med att vi åkte till labbet. Där mötte Garino oss. Han hade lovat att vi skulle ha ström på morgonen. Det hade vi inte. Däremot låvade han en elektriker. Det kom verkligen en elektriker senare. De skulle fixa ström. Senare när jag kom dig hade de hämtat ström från huset som låg på andra sidan gatan. Kabeln hängde mellan träden, ner i gräset och in i vårt lab. Men vad gör det, vi hade ju i alla fall allt nu. 10 sekunder senare beordrar han elektrikern att klippa av sladden på mitteln. Naturligtvis följer han order och delar kabeln mitt av. Sen rullar han ihop de två bitarna och lägger dem i sin bil. En hel dags arbete rullas samman, och vi har ingen el! Rörmokaren blev jättearg över att vi ville att han skulle sätta fast rören i golvet så att de inte bara hängde i luften. Nu måste vi skaffa en ny rörmokare. Dessutom får vi inte ut solfångarna från tullen. Innan det kan hända måste en tulltjänsteman ge ett papper till en ekonom på avdelningen för fysik. Därefter skall ekonomiansvarig för universitetet ha pappret, efter honom skall det till finansdepartementet. Här skrivs det slutligen under och vi kan få pappret för att ta det till tullen så att vi kan få ut solfångarna som Solarus har donerat. Så kan det gå.

Ricardo har i sin besvikelse gjort en lista på saker som man måste stå ut med i Mozambique, här följer den:

• Electrocuted in the shower in Bilene
• Electrocuted in the stove in Bilene
• Electrocuted cooking food at our place
• Electrocuted cooking food in Inhaca
• Food poisoning 2/3/4 times in the fish market
• No water during weeks in a row especially during food poisoning. No flushing… Nice!
• Car breaking down because the battery has bad contacts. Gets fixed by smashing a stone into it and assuring that NOW it’s fine and running, no problem
• No fresh milk in the supermarket
• Joao taking the computer to “repair” to a store in Zambia (Ministry of work and supply) and in Maputo and got worse every time. He really never learns
• No emergency call number, nobody knows the 112!
• No post
• Electric cables lying down in the street. Electric contacts exposed everywhere.
• Restaurant has all the ingredients for the salad but can’t do it because it’s too much work to mix it
• Some believe that albinos are mean and they just look like fish because they can’t eat it but they do it anyway
• People eating from garbage in the streets
• Children eating the leftovers of our food on the floor
• Constructors never coming to do their work. Instead of finishing the house in 4 days like promised they left it half finished in more than a month while stealing a part of the material
• Henrik defecating in a small cup for food poisoning test
• After waiting so long for the collectors (which are donated) they get stuck in the toll due to bureaucracy and requesting a large tax fee (2500€)
• 2 h waiting for each meal
• Shoes melting after one day I bought them(Henrik: Ricardo handlar skor för alla sina pengar!)
• Bus from Lusaka to Livingstone with fat breast feeding lady next to me and a loud shaking window during the 7 hour trip
• Place to mount the lab is an empty corn field without water and electricity
• Joao gets allergy every time he showers
• Why install solar thermal technology in a country with actually no water at all?
• We are sure that Murphy was in Mozambique when he came up with his law!
• När sopberget utanför huset blivit tillräckligt stor sätter man helt enkelt fyr på det.
• Det finns inga brunnslock. Folket har stulit dem och lämnat in dem för pant. Hålen är djupa.
• Deras flygbolag är svartlistat för sin bristande säkerhet.
• Det är alltid någon som är sjuk, jag Ricardo eller Joao.
• Det finns massor av malariamyggor

 

Uppeldade sopor utanför vårt hus.

 

Vår "medarbetare"

 

Det finns en som jobbar iallafall.

Rörgenomföring, kanske inte den snyggast men den funkar.

Denna blogg ger den mest missvisande berättelsen jag någonsin givit. Bilderna som visas kommer till stor del från våra helger eller det som vi gör under kvällarna. Alla de timmar som vi lägger ner på att gräva, köpa vattenkopplingar, planera lektioner osv osv, ser ni aldrig. ”Tyvärr” är de ganska många, och just nu är det ingen som tycker att det är kul. Det känns som om det är jag, Ricardo och Joao mot hela Maputo.

Dag 55, 2 mars

Fullt jobb, även om det inte går snabbt. Systemet är helt klart och testat. Fattas bara en liten detalj, solfångarna. De är fortfarande kidnappade av tullen. Nu verkar det som om professor Quamba känner killen som är ansvarig för ekonommin på universitetet. Han kan i sin tur använda sina kontakter på finansdepartementet. Dvs, kanske vi kan få våra saker i nästa vecka.

Ricardo som visar sin fruktan för elden

Städdags utanför huset

Polisbil

Dag 56, 3 mars

Dagen var full med jobb. Vi har nu fixat klart alla delarna med systemet. Pumpen snurrar och det finns belysning i huset. Vi testade att avlufta systemet, allt funkar fint. Vi var på byggmarknaden och fixade en plywoodskiva som skall användas för att skruva upp mätutrustningen på.

Storstädning på universitetet. Kanska borde vi göra likadant på EBD?

Dag 57, 4 mars

Idag kom Jenny, Ricardos flickvän. Hon hade med sig paket hemifrån. Fina teckningar, utklipp från veckotidningar (julmotiv) samt en fin pärlplatta som Matilda hade gjort. Jättefina grejor. På kvällen åkte vi på marabente-konsert.

 

Se så glad Ricardo är nu när Jenny kommit hit.

Fina presenter från Matilda och Albert som Jenny hade med sig. Teckningar, utklipp samt en fin pärlplatta. Tack så mycket!

Dag 58, 5 mars

Tidigt upp och iväg till Inhaca. Vi gillade ön skarpt och Ricardo ville visa den för Jenny. Vi var ca 10 som åkte dit. På eftermiddagen var vi och snorklade. Inga stora monsterfiskar denna gången. På kvällen grillade vi och hade det trevligt. Fantastiskt vilken stjärnhimmel man kan se när man kommer bort från allt bakgrundsljus från storstäderna.

 

Alla vi som åkte till Inhaca

Jag som dykare

Fiskar i massor

Fina fisken I

Fina fisken II

Ingen kommentar

Fler dykare

Dag 59, 6 mars

Sol och bad. Lite fotboll och läsning. Efter ett tag började jag dock känna mig lite kass. Lagom till båtresan hem var jag heldålig. Jag satte mig längst bak i båten med huvudet utanför relingen ifall jag skulle spy. Sjuk igen, börjar kännas lite tråkigt nu. Hem kom vi i alla fall. Jag avslutade dagen direkt och gick och la mig. Jag vaknade ett par gånger, helt genomsvettig.

Dag 60, 7 mars

Vaknade lite bättre. Kommer förmodligen att gå till doktorn ändå. Jag vill inte chansa med något. Hade jag varit frisk skulle jag ha firat min och Evas bröllopsdag med ett trevligt restaurangbesök ikväll. Men jag vet inte om jag har energi till det.

Idag kom Christian Gruffman på besök. Nu är alltså alla samlade. Han fann sig snabbt i situationen, och vi gick ut och åt.

Imorgon skall vi åka på semester. Ingen av oss tänker ta med någon dator. Dvs denna bloggen kommer att ligga nere i cirka två veckor. Vi kommer tillbaka till Maputo igen den 23 mars för att göra ett sista ryck med solfångarna. Kanske kan jag uppdatera den då.

Dag 61, 8 mars

Så skulle vi då åka. Problemet var bara att vi inte hade någon bil. Inget vill sig direkt. Vi ville hyra en bil i Maputo och lämna den i Nampula. För det vill bilhandlarna ha ungefär 10.000-20.000 sek. Lite väl mycket tycker vi. Så istället väntar vi en dag och åker till Swaziland istället. Vi måste ändå lämna landet eftersom vi enbart får stanna i 30 dagar.

Vi har fortfarande inget vatten. En kort stund imorse kom det en skvätt så att vi kunde diska. Sen var det slut på det roliga.

Roligt nog så hade vi känslan av att vi ”slösar bort en dag”. Att åka till Swaziland och titta på elefanter och äta god mat är alltså att slösa bort en dag. Ganska bra att slösa ibland.

Christian är och inspekterar installationerna. Är det det finaste labbaet han sett?

Sockerrörsdricksmaskinen sköts av mig.

Dag 1, 8:e januari

Klockan 14:00 lämnade taxin mitt hem. Ricardo och Jennie plockades upp på vägen till Malmö Centralstation. En kort tågresa innan Kastrup. Mängden mätutrustning som vi hade med oss gjorde att vi fick betala för två stora extra väskor, 410 dkr. per väska. Flygresan till Paris gick bra. Resan mellan Paris och Johannesburg var med en Airbus 380, dvs. ett löjligt stort plan.  Fransmännen hade dock enorma problem med att stoppa in våra väskor i bagageutrymmet vilket gjorde att vi blev ungefär två och en halv timme sena från Paris.

 

Kastrup vid incheckningen

Dag 2, 9:e januari

Naturligtvis fick förseningen i Paris konsekvenser i Johannesburg. Vi kom precis med planet till Maputo. Som vi misstänkte gjorde inte våra väskor det. Vi fick därför vår första lektion i att vänta. Eftersom vi hade kommit sist i kön till ”försvunnet-bagage-tanten” fick vi vänta i en och en halv timme innan de andra kanske åtta personerna hade beskrivet sina väskor och gjort en anmälan. Det gick ju inte precis snabbt. Allt väl till slut, väskorna skulle komma dagen efter.

Luis stod och väntade på oss. Jättekul att se honom igen. Han körde oss från flygplatsen förbi sitt hus fram till vår lägenhet. Ett kanonställe verkligen. Tydligen betyder enrumslägenhet 3 rum med kök och toalett. Perfekt för oss, jag och Ricardo har vars sitt rum och Joao får ta vardagsrummet. Här finns gått om plats att at emot gäster. I vår etta!

Efter att vi beslutat oss för att ta lägenheten tog Luis oss på en rundresa genom Maputo. Vad kan man säga mer än fantastiskt. Längs bilturen kunde vi se såväl barn som lekte vid vattenkanten på bäcken som rann förbi, vakter med automatvapen samt en kvinna som bar sina tillhörigheter på huvudet. Det kändes som om det var en specialuppsatt föreställning enbart för oss. Efter en kort sightseeing längs Maputo Bay tog vi oss till en restaurang. Krabbgryta, vad det nu hette, fick det bli. Till det en, eller ett par, Laurentina, Preta. Efter det körde Luis oss hem till sin lägenhet där vi träffade hans fru Julietta samt barnen Hugo och Dani. Även här drack vi ett par Laurentina Preta. Luis följde oss de ungefär 100 meterna som det var hem till oss. När vi skiljdes åt sa Luis till Ricardo att vi skulle låsa gallerdörren inifrån i vår lägenhet. Tydligen var det bäst så. Av någon anledning tyckte Luis att det var bäst att säga detta till Ricardo, inte till svensken, han skulle kanske inte kunna sova. Mycket trötta efter alla dagens intryck summerade vi dagen.

Det mesta hade gått väl och jag har lärt mig ett nytt ord på portugisiska: preta-svart.

  Ricardo väntar på att få rapportera de sak

Jag diskuterar med Luis hemma i hans vardagsrum

Utsikt från Köksfönstret. Observera hur grödorna blandas för bästa resultat.

Dag 3, 10:e januari

Vaknade efter en varm natt. Ingen luftkonditionering. Luis hämtade oss på morgonen för att visa vart universitetet ligger. På vägen fick vi syn på en kameleont. Väl på universitetet fick vi fatt på internet. Vi gick igenom planerna för vad som skall byggas samt hur det skall göras. Lunchen åt vi på den lokala restaurangen. Tyvärr finns det bara en rätt som inte innehåller kött. Lyckligtvis är det en bra grillad fisk. Efter lunchen körde vi till flygplatsen för att hämta bagaget som kommit. Tullen hade synpunkter på innehållet. Ricardo var snabb med att berätta för tulltjänstemannen att det var grejor som skulle till en av professorerna på universitetet. Vi fick igenom allt. Efter det gjorde vi ett antal misslyckade försök att ta ut pengar. Det visade sig vara svårt att ta ut pengar med ett MasterCard. Slutligen, åttonde försöket, så lyckades vi få fatt i pengar. Med pengar på fickan gick vi direkt och storhandlade. Nu finns det öl, vin, chips och lite ost i vår kyl. Luis körde oss efter det ut till stranden. Längst vägen grillades det massvis med mat. Längst ute, långt ute, där det knappt fanns en väg låg fiskeläget. Hundratals människor trängdes om att få köpa och sälja fisken. Konstigt nog fiskade de med små primitiva båtar. Undrar varför de inte skaffar stora trålar som effektivt kan sopa rent havet på ett par år?

Senare på kvällen gick jag och Ricardo ut för att hitta en restaurang. För första gången var vi ensamma, i Maputo. Någon restaurang hittade vi inte men det regnade mycket. Vi nöjde oss tillslut med den lokala restaurangen igen, grillad fisk blev det. Slutligen en välbehövd dusch och en Laurentina clara, dvs. ljus.

Kamelont utanför huset

Barn som leker utanför den lokala restaurangen

Den halvt obefintliga vägen till fiskmarknaden

  Fiske

Nästa generations fiskare

Dag 4, 11 januari

Hämtade Joao på morgonen. Han hade klippt sig! Kul att träffas. Vi stack till VVS-affären för att leta efter rördetaljer. Tyvärr fanns det inga kopparrör, enbart järn, som rostar, och plast som kanske inte skulle klara temperaturen. Vi kollar ett nytt ställe imorgon. Sen var det lunch. Tyvärr blev det samma fisk igen. Snart räcker det. Efter det gick vi till universitetet. Professor Goamba BoaVentura kunde tyvärr inte komma eftersom han åkt till Syd-Afrika. Vi skall träffa honom nästa dag istället. Jobbdagen slutade med att vi fixade internet, 1300 kronor per månad. Men vad är alternativet? När jobbdagen tog slut gick vi en promenad innan vi åt middag. Aningen tidigt tyckte Joao och Luis. Jag och Ricardo var dock grymt hungriga.

Sopletare

Fotbollslektion

Dag 5, 12 januari

Vi började dagen med att åka till en VVS-affär. Vi lyckades hitta det mesta, tank, rör och kopplingar. Priserna var ungefär vad vi räknat med så vi håller budgeten. Det är verkligen kanon att ha Joao och Ricardo som snackar. Utan dem hade projektet sett annorlunda ut. Senare på dagen träffade vi en representant för ett solenergiföretag. Tyvärr hade de inga passande produkter. Vi kommer att nöja oss med produkterna från VVS-affären.

Inköp av material

  Hårt arbetande portugiser

Diskussion om solenergiprodukter

Vår chafför, Tony! Resan med Tuc-Tuc:en som tog 15 minuter kostade 25 kronor.

Dag 6, 13:e januari

Första mötet med professor Quamba BoaVentura. Mycket trevlig, tyckte att allting var ”gooood”. Vi hade en givande diskussion om såväl testriggen som kursen. Vi kommer att börja kursen veckan som Björn är här. Allt är mycket lovande. På eftermiddagen gjorde vi en detaljerad plan över hur vi skall lägga upp arbetet med testriggen och kursen. Vilda diskussioner utbröt då Ricardo inte var nöjd med att det blev en tom vecka i mätprojektet när vi är i Zambia. Som jag uppfattde situationen så blev det fel i färgsättningen i Excel när luckan uppstod?!

Innan kvällens middag skall vi ut och springa en rund. Sen ringer vi Toni och ber honom köra till restaurangen.

Jag gillar inte mitt myggbett.

Dag 7, 14:e januari

Vi har fått internet. Aktiviteten i lägenheten  är hög. Utöver att vi jobbade så var dagens höjdpunkt ”fiskmarknaden”. Man gick först till fiskhandlarna. Här köpte vi krabba, bläckfisk och räkor, feta räkor. När detta var klart gick man till restaurangerna där man beställde grillningen. Detta var en av de bästa middagarna jag någonsin ätit. Riktigt kanon, 10 poäng. Efter det körde vi till golfklubben och tittade där. På kvällen stack Ricardo och Joao ut på middag, jag satt hemma och jobbade.

Middag på fiskmarknaden

  Röd Acacia

Dag 8, 15 januari

Vaknade klockan 5.00, skulle iväg med Luis. Regnet vräkte ner till den milda grad att det var en stor vattenpöl i rummet. Upp och städa och stänga alla fönster. Luis kom och hämtade oss och vi körde mot Bilene. Innan vi kom fram stannade vi p åen marknad. En klase bananer fick räcka. Dyrt var det , kostade 3 kronor per kilo. Stranden och huset var fantastiskt. Vi badade och vilade. På kvällen åkte vi till Luis gamla kompis som han knappt inte hade tfäffat sen han bodde på Kuba. Hemma hos honom skulle det grillas. Vi träffade honom och hans fru innan vi körde  och köpte två kilo fisk. Fisktanten var inte intresserad av att få Joao, Luis erbjöd honom eftersom han var ledig. Naturligtvis ville hon ha mig. Hon sa att det inte spelade någon roll att jag redan var upptagen.

Kalaset på kvällen var kanon. Dottern, en av dem, fyllde 7 åt. På kalaset var släkten. 10 barn, Luis kompis från Mozambique med sin fru från Azerbaijan (stavning?) , hennes kompis från Viryssland och hennes syster från Ukraina. Kanon! Vi satt mitt ute i någonstans och åt och drack öl, Amarula och vin. Måste tillägga att det känns lite konstig att hushjälpen, en kille i 40-års åldern, afrikan, inte fick sitta vid vår nort utan han fick äta med barnen. Hans fru fick inte äta alls. Ja, så är det kanske i Mozambique.

  Marknad utanför Beline

Födelsedagsbarn med sin pappa, Luis kompis

Dag 9, 16 januari

Ut med en båt i lagunen. Vi körde i en halvtimme innan vi nådde öppet vatten. Här spenderade vi en timme med att leta snäckor poch jaga krabbor. Joao lyckades fånga en. Jag nöjde mig med stillaliggande snäckor. Efter det körde vi till Xai-Xai- Även där badade vi. Vi badade i 1 minuten innan jag lyckades med att bränna mig på en manet, ”Blue Bottle”. Tur att det var jag och inte Ricardo, hade det varit han så hade det väl blivit sjukhus, plåster och krya på dig kort. Det har vi inte tid med.

Luis dansar

Joao med en krabba

Stranded i Xai-Xai

Spår av ”Blue bottle”

Vägmarknad. Frukter säljs längs alla vägar.

Dag 10, 17:e januari

En tråkig dag, full av jobb. Alla har jobbat med sina grejor. Kursen blir nog bra. Lite osäkra på nivån. Kommer de att tycka att det är för lätt eller fattar de kanske inget alls. Kan de engelska ordentligt. Vi sprang en lång runda idag, alldeles för lång. Jag var riktigt trött när vi kom hem. Middag hemma idag. Saltet lyste med sin frånvaro.

Dag 11, 18:e januari

Värrsta dagen såhär långt. Enbart jobb. Indisk mat till middag. Jobb på kvällen.

Dag 12, 19:e januari

Jobbade igen på morgonen, alla föreläsningar är klara. Lunchen, alldeles för lång, vi kommer att få löneavdrag, intog vi på fiskmarknaden. Krabban kostar 40 kr/kilo, färsk! Kanon, vi gillar det starkt. En kille kom förbi och visade sin bil som vi tänkt hyra. Planen är att köra till Zambia. Jag, Ricardo samt Luis. På kvällen blev vi upplockade av Ivana. Hon med sina kompisar skulle till ett uteställe och dricka öl. Vi hängde med. Tråkigt nog tycktes stora delar av Maputo vara mörklagt av ett strömavbrott. Därför, ingen mat på stället. Som tur var krävs ingen el för att öppna ölflaskor så kvällen var räddad.

 

Ricardo utanför huset. Missa inte den minimala skuggan. Det var riktigt varmt!

  När man åker Tuc-Tuc så får man hjälpa till när "bilen" kört fast.

  Ricardo tror att han gjort en bra affär hos räksäljaren

  Joao struntar i om affären var bra eller inte och slänger i sig räkorna och klrabban. Allt på samma gång.

  Vild debatt om vi skall lära ut Parasol eller inte. Som ni ser var det Ricardo som fick ge sig.

Dag 13, 20:e januari

Nu har allt spårat ur. Vi jobbar hela tiden. Om detta visste vi inget när vi tog värvning. Vi tog i alla fall lunch ute på stan. På vägen hem tog vi en Chappa Seij (stavning), dvs en slags minibuss. 1 krona kostade det att åka hem. Bekvämligheten var kraftigt sidosatt. Kanske var det 45°C i bussen. Dessutom hade de stoppat in 14 pers i bussen som bara var gjord för 8. På kvällen sprang vi en runda. Luis var med. Han var i bra form. Jag var tröttast. Nu är det jobb igen.

Jag och Ricardo i en "Chappa".

Ricardo älskar pengar mest av allt i världen.

Dag 14, 21 januari

Träffade Luis på förmiddagen för att prata om kursen. Allt ok, nu är det bara att genomföra den. Lite senare tittade vi på platsen där vi skall bygga anläggningen. Ja, vad skall man säga. Det blir nog svårare än väntat, men vi är fortfarande hoppfulla. På kvällen träffade vi professor Quamba. Vi hade middag på Costa Do Sol, trevligt och gott. Nu är det fredag kväll och vi skall på någon form av klubb.

Här skall solfångaren stå.

Middag med Luis och professor Quamba på Costa do Sol.

Dag 15, 22 januari

Trött dagen efter. Vaknade sent. Åkte till marknaden för att titta på kläder. VI kom dock på fel marknad. Istället köpte vi musslor, kryddor, vitlök och olja. Lite senare på dagen åkte vi till en pool. Kanonskönt! Denna gången tog vi på solkräm. Efter badandet åkte vi till lägenheten. Jag och Ricardo sprang en runda innan vi lagade musslorna. Kanongott var det. Nu skall vi ut på klubb, igen.

Joao och RIcardo på marknaden.

Musselsäljare

Dag 16, 23 januari.

Dagen började med att vi jobbade. Till kvällsmat åkte vi till vårt favoritställe, fiskmarknaden. Vi köpte musslor, räkor samt fisk. Ricardo tappade snabbt aptiten. Han åt nästan inget. Ganska snart tappade även jag min. Joao fortsatte att stoppa i sig. En av killarna som sprang runt och sålde grejor hade spenderat 30 minuter med att lära oss Changana, det lokala språket. Vi erbjöd honom att dela maten med oss, vi hade ändå köpt för mycket. Han satte sig och åt. Detta var nog mycket märkligt förstod vi då  alla hans kompisar kom och tittade på honom när han åt. Nu ville alla ha. När vi ätit färdigt tog servitören våra tallrikar med vad som var kvar och ställde på marken cirka två meter från oss. Där satt de i en ring och åt upp resterna. Detta var naturligtvis en mycket märklig känsla. Definitivt inget man vill vara med om men som trots allt är en del.

Snart upptäckte vi att allt inte stod rätt till med oss. Ricardo och jag ville inte följa med ut. Ricardo hade feber och var kass i magen. Jag var bara kass i magen. Ricardo var inne på att det kunde vara antingen influensa eller kanske malaria. Dagen tog slut med illamående, ingen bra 35-årsdag.

Favoritrestaurangen. Sista gången dock!

Dag 17, 24 januari

Ricardo mådde fortfarande illa och bestämde sig för att åka till läkaren. Luis hjälpte honom dit. När han var klar möttes vi på restaurangen. Matförgiftning var diagnosen. Två sorters medicin och lite extra salt att dricka. Jag gick också till läkaren för att få reda på att jag hade samma. Skillnaden var att jag fick en liten burk. Denna burken skulle jag bajsa i. Ricardo var överlycklig. Han tyckte att det fantastiskt roligt. Det gick dock inte eftersom jag tagit imodium, vänta tills dagen efter sa läkaren. Ricardo översatte, skönt att ha en portugisisk kollega.

All väntan gjorde att dagen tagit slut.

Ricardo med matförgiftning. Många piller blir det.

Dag 18, 25 januari

Nu är läget lite jobbigt. Vattnet har varit avstängt i tre dagar nu. Samtidigt har både jag och Ricardo diarre, det är typiskt dåligt. På morgonen hade jag min träff med burken. Denna gången gick det bättre. När jag nu ber Ricardo att följa med till läkarmottagningen för att lämna provet blir han fantastiskt glad. Tydligen hade Ricardo ljugit om burken. Den behövdes inte, svaret från blodprovet räckte. Hela operationen var i onödan. Ricardo var överlycklig. Nåväl, burken lämnades in trots allt. Ingen fara! Jättebra att ha portugisiska kompisar!

På kvällen gick vi till Luis hem för att äta middag. Han och hans fru hade lagat Chima, Garupa (fisk), Matapa, Casawa-blad och ris. Jättegott!

Dag 19, 26 januari.

Första föreläsningen. Dagen gick bra. Det blev först lite stressigt eftersom vi inte fick använda den tänkta salen. Lite försenade började vi, jag var först ut. Inledningen gick bra. Jag tror att de förstod poängen. Andra halvan var ok, alla tycker att det är lite småtråkigt/heltråkigt med solvinklar och solinstrålning. Kanske skulle man hoppa över det, men nej, kanske inte. Både Joao och Ricardo gjorde bra presentationer. Joao pratade om Solarus och Ricardo om solfångarsystemet som vi skall bygga.

Efter föreläsningen hämtade vi Björn. Sen åt vi middag, jag, Ricardo, Joao, Luis och Björn. På kvällen gick vi på en restaurang med Ivana för att planera resan till Ingacka (stavning?.)  Lite lektioner angående konsentratorer innan det var dags att lägga sig.

Föreläsning solvinklar.

Joao pratar om Solarus.

Middag med hela gänget.

Kvällsarbete. Lägenheten är jätterörig, men vi kan inte skylla på Björn. Han har precis kommit.

Dag 20, 27 januari.

Björns föreläsning gick naturligtvis bra. Studenterna är förvisso lite svårflörtade men men det gick bra ändå. Vi åkte för att köpa en varmvattentank, men när vi väl var i affären så kom vi på en bättre teknisk lösning vilket gjorde att vi väntar med tanken en vecka. Vi sprang på kvällen innan vi åkte till Piripiri och åt middag. Jag har inte mycket till aptit, åt inte ens upp maten. Något är fel.

När man är såhär svettig efter en föreläsning har man gjort ett bra jobb.

Dag 21, 28 januari.

Föreläsning på morgionen. Björn gjorde det bra igen.  Jag och Ricardo var hemma hos Ivana och lagade mat. Maten skulle vi ha dagen efter då vi skulle ut och åka. På kvällen gick Björn, Luis och vi andra ut på sång och dansuppvisning. Låter turistigt, men det var det faktiskt. Marebenta hette musiken. Jätteroligt!

  Marebente, musik och dans.

  Mozambiques förre president, i rutig skjorta.

Dag 22, januari 29

Tidigt upp ur sängen. Björn skulle åka hem senare under dagen men vi kunde inte vänta på det. Ivanas pappa plockade upp oss och körde oss till båten. Båtresan tog 2,5 timmar och var lagom spännande. Väl framme visade sig ön vara ett riktigt paradis. Palmerna stod längs stränderna och sanden och vattnet såg inbjudande ut. Det var jättevarmt hela dagen. På eftermiddagen åkte vi båt till en närliggande ö. Utanför ön fanns ett korallrev som vi kunde undersöka. Det är verkligen en fantastisk känsla att simma bland alla dessa fiskar och koraller. Man kommer så nära allt. Tyvärr är mina fiskkunskaper alldeles för dåliga för att jag skall kunna nämna några sorter. En kände jag dock igen, monsterfisken. Utan förvarning dök den upp. Säkert metern lång, hlavmetern hög och relativt tjock. Den flyttade sig inte när jag och Ricardo kom, snarare tvärtom. Den visade ett sjukligt intresse. Vi flydde, Ricardo i det närmaste panikslagen. Jag simmade till en klippa och Ricardo till en annan. Där stod vi instängda på vars sin klippa med fötterna i vattnet och klippor bokom oss. Fisken parkerade sig framför Ricardo och ville inte låta honom hoppa ner igen. Situationen var otroligt rolig. Efter ett tag kom fem tjejer och räddade oss. Nu visade det sig att Ricardo hade skurit upp sina fingrar när han slängt sig mot de vassa klipporna. Vi hant dyka en stund till innan det var dags att åka tillbaka till lägret.

På kvällen grillade vi fisk och drack lite öl. Riktigt trevligt.

  Trevlig omgivning.

Joao grillar fisk 

Dag 23, 30 januari

Dagen fördrev vi med att bada, sola och äta. Vi njöt av den fantastiska utsikten. Båtfärden hem bjöd bland annat på delfiner och underhållning av Joao. Väl ”hemma” i Maputo gick vi på en restaurang allihopa. På kvällen förberedde vi måndagens föreläsning. Ricardo hade återigen börjat känna sig lite kass. Får se vad det är nu.

Vi bodde i ett hus 20 meter bakom båten.  

Dag 24, 31 januari

Ricardo hade föreläsning om Winsun Villa. Allt gick bra trots att han har ont i magen. Tre timmar tog det att gå genom programmet. Jag tror att åtminstonde någon förstod något. Morgondagenblir bättre då studenterna skall använda programmet själva. Det är lättare diskuttera då.

Huset som byggs till projektet

Ricardo fick för en gångs skull en fråga.

Dag 25, 1 februari

Lab med Winsun Villa. Ricardo höll i trådarna, jag och Joao hjälpte till. Nästan ingen av studenterna kunde Excel. Massor av tid gick till att öppna filer, göra diagram, fixa axlarna osv. Vi kämpade alla tappert och jag både tror och hoppas att det faktiskt lärde sig en hel del.

På kvällen sprang vi en runda igen. Gick sådär, kände mig trött. Fisk till middag, vilken överraskning!

Dag 26, 2 februari

Övning med PV sun. Det gick riktigt bra. Vi ändrade upplägget från att studenterna jobbade själv till att vi visade live med projektorn hur man skulle göra och sen fick de göra likadant själv. Det gick riktigt bra och studenterna såg riktigt glada ut. Detta gjorde oss naturligtvis glada.

På eftermiddagen åkte vi till centrum. Vet iochförsig inte riktigt vart centrum är. Det finns inget riktigt centrum, bara en massa hus. Otroligt så förfallet det är, alla husen håller på att rasa. Ricardo fortsätter att handla skor, idag blev det ett par jumpadojjor. Allt jag hittade var fyra apelsiner. Goda var dem. Vi gick omkring i Maputo för att se om vi kunde hitta olika en internetkoppling till hemmet. Det gjorde vi inte. Vi hittade inte moderna konstmuseet heller. Vi struntade i det och åkte hem.

Nu skall vi ut och äta med folket som var på Inhaca med oss. Julia, från Tyskland, bjöd på mat. Efter det gick vi ut till en pub. Drack öl och snackade innan jag och Ricardo åkte hem. Joao kom en halvtimme senare.

  Ricardo föreläser

Jag föreläser

Ricardo i Centrum i Maputo

Bild till Björn Karlsson

Joao och Ricardo på myntmuseet.

Joao sover på festen, som vanligt. 

Dag 27, 3 februari

Mycket lugn dag. Lunch på en ny restaurang och förberedelser inför PV sun kursen. Jag sprang en runda, Ricardo satt hemma och Joao försökte vara med ett gäng killar och spela fotboll. Middag hemma. Yoghurt, bröd, ägg och  en skorpa. Ingen lyx presic.

Dag 28, 4 februari

PV sun, sista kursdagen i Maputo. Allt gick bra. Vi har lärt oss jättemycket. Vi är helt på det klara med hur man lär ut simuleringsprogram nu. Presic så skall det vara, studenterna lärde sig och vi likaså. När kursen tog slut bjöd vi alla på öl eller läsk. För att mildra historien sa vi att det var Solarus som betalade. Dvs, vi sätter detta på Joaos konto. På eftermiddagen gick jag och Ivana och handlade mat. Ricardo och Joao handlade en solvärmetank. Allt gick väl, både med tank och med tonfisk. Joao har fixat en bil till morgondagen då vi skall till Swaziland. Vi har nu varit i landet i 27 dagar, våra visum gäller enbart i 30 dagar i taget. Vi måste lämna landet och sen komma tillbaka. Har de verkligen problem med svenskar som stannar för länge eller som lever gömda Mozambique? Vad hjälper det att jag åker till Swaziland för att titta på elefanter? Vem blir glad av det förutom jag?

Alla kursdeltagarna

Så här glad blir man när man klarat av kursen.

Öldrickande efter kursen.

Dag 29, 5 februari

Tidigt upp. Jag gjorde smörgåsar som vi tog med oss. Vi körde och hämtade Ivana, Teresa och Hen (SydKorea). Vi körde mot Swaziland. Skillnaden mot Mozambique var att allt tycktes  lite bättre. Vägarna var bättre och det var inte lika skräpigt. Vi kom fram till Hlane National Park (40000 hektar stor) efter lunch. Vi körde till våra stugor som vi skulle bo i. Direkt efter det åkte vi på Safari. Guiden SonnyBoy körde Jeepen. Vi hittade fåglar, elefanter, noshörningar, antiloper och andra djur som jag inte kannamnet på. Mycket nöjd med dagen körde vi hem till stugorna. Vi åt, spelade konstiga portugisiska kortspel och pratade.

Mina favoriter, elefanterna.

Noshörningar i vattenpöl

Vackra blommor

Solnedgång

Så här ser det ut inne i safarijeepen.

Dag 30, 6 februari

Frukost klockan åtta. Sen stack vi ut på mer safari. Vi körde runt i nationalparken med vår hyrda buss. Efter en stund började jag må illa. Vi hittade lite djur, men det var inte lika roligt när man började känna sig sjuk. Vi begav oss senare hem till Maputo. Sent på kvällen kom vi hem. Resan hem var lite otrevlig. Mozambiquerna kör som idioter. De är fullstänigt galna i sina bilar. Vi hade dock tur som klarade oss. En olycka får jobbiga konsekvenser här.

Safaribild

Milkshake, perfekt när man är sjuk. Jag halsade den!

Typisk syn

Dag 31,7 februari

Sjuk, igen. Feber och kass i magen. Börjar bli jobbigt nu. Det tar ju aldrig slut. Har suttit och jobbat idag. Vi förbereder inför Zambia. Det kanske hörs lyxig att åka till Mozambique och jobba. Men när man haft diaree tre gånger, feber, poliser som vill se legitimation, att omgivningen inte vet vilket larmnumret är till ambulansen eller polisen samt att man lite då och då inte har vatten i lägenheten (som mest fem dagar i rad) så avtar det trevliga. Vi trivs fortfarande bra men det är faktiskt jobbigt också.

Dag 32, 8 februari

Jag känner mig bättre. Dagen fylldes med förberedelser inför Zambia. Man skulle ju kunna tro att det var lätt att planera detta men icke. Mailen och telefonsamtalen går mellan hotell, flygbolag, Sylvester i Zambia samt Luis och Joao. Vi fick till slut fram en plan. Åker på fredag.

Dag 33, 9 februari

Full dag med klydd. Jobb, biljetter, mat, osv osv. Sushi på kvällen. Joao ville inte äta rå fisk utan körde med lite säkrare kort, grillade räkor. Senare på kvällen var det enbart Joao som var dålig. Vi fick stanna bilen en gång eftersom han trodde att han skulle spy. Så var den dagen slut.

Dag 34, 10 februari

Jag och Ricardo fixade bussbiljetter till Johannesburg. Vi sparade en del pengar genom att ta bussen dit och sen flyga till Lusaka. Vi hade tid att köpa lite andra saker också. Ett fint afrikanskt halsband till Matilda blev det också.

Dag 35, 11 februari

Luis fru hämtade oss och körde oss till bussen. Fin ny bekväm buss. Resan gick genom ett mycket vackert landskap. Framförallt var det vackert i gränstrakterna mellan Mozambique och Syd-Afrika. Bergigt och grönt. Inga problem vid gränserna heller. Vi jobbade alla på bussen. Vi hittade en konstig grej med Winsun, vi fick lite lustiga resultat för just Lusaka. De andra städerna stämde bra. Kanske fel på väderfilen.

Vi kom fram till Johannesburg vid 17-tiden. Genast gick vi ut på gatorna för att hitta hotellet som Luis brukade bo i när han var i Syd-Afrika. Det var förvisso ett tag sedan men han mindes ungefär. Vi tog en promenad på 20 minuter. Luis i sällskap med tre vita, alla utrustade med stora feta väskor och vars sin dator. Det fanns inga andra vita i närheten. Området såg ganska risigt ut. Vid två tillfällen sa folk åt oss att detta inte var något säkert ställe för oss. Slutligen kom vi fram till hotellet. Inte en chans i hela världen. Vi skulle inte kunna gå ut från rummet på kvällen. Området hade förvandlats mycket de senaste åren berättade Luis. Vi hoppade in i en taxi, 350 rand skulle det kosta att åka till Nelson Mandela Square. Dåligt läge att pruta, in i bilen och bort. Taxichaffören visste inte vart det låg så han började köra vilse. När det började bli mörkt slutade det att vara roligt. Jag ville inte vara vilse i Johannesburg i en Taxi som hölt på att rasa samman mitt i natten. Som tur var fick vi fatt i en polis som kunde berätta hur man kom till torget. Väl där hittade vi vårt hotell. Kanon, sällan är det så skönt att komma till ett hotell. På kvällen tog vi en taxi de 500 meterna till NM-square. Middagen blev fisk , men till förrätt åt vi antilop. Gott faktiskt. Jobbade på natten innan jag la mig.

Dag 36, 12 februari

Vi tog en runda på NM-square igen. En massa affärer som sålde grejor som vi inte ville ha. Ingen var dock särskilt intresserad av att åka omkring i Johannesburg utan guide. Vi åkte tidigt till flygplatsen.

Flygresan var obehaglig. En storm vid starten gjorde att det hoppade och skakade alldeles för mycket för  min del. Det var direkt obehagligt. Under hela resan ville Joao prata om IAM-filer. Inte ens när vi höll på att störta (överdrift) kunde han vara tyst. Nåväl, vi kom fram. Väl framme inser jag att det hade varit bra om vi förberett oss på att betala visum. Jag hade inga pengar och Ricardo hade inte så att det räckte. Våra kort funkade inte heller. Som tur var fungerade Joaos kort och vi kunde komma in. Sylvester var där för att möta oss. Vi åkte genast till vårt nya boende. Kanonfint, Joao stortrivdes på detta vandrarhemsliknande ungdomscenter. För att fira att vi var i Zambia gick vi genast till ett diskotek. Det var studenthuset som var öppet. Luis som var sjuk stannade hemma. VI fick dock inte komma in eftersom vi hade kortbyxor. Hem och byta och sen gick det bra. Otroligt vad alla var intresserade av att prata med de vita killarna. Annars var det 1000 stycken svarta. Jag tror aldrig att jag varit så uttittad. Längst och vitast. Men alla var vänliga och intresserade så inget negativt. Som vanligt var tjejerna intresserade av mig och killarna av Ricardo. Bland annat ville de känna på mitt hår som var blont. Efter att Joao förlorat i schack gick vi hem.

Dag 38, 13 februari

Katastrof, Winsun villa räknar fel,. åtminstone tror vi all det. Problemet uppstår när man har den projicerade solhöjden negativ, dvs bakom öst-väst i riktning mot ekvatorn. Efter noga övervägande beslöt vi att skrota hela Winsun Villa och istället ge oss på Winsun, det lite enkare programmet. Vi gick igenom det, gjorde nya uppgifter, ny presentation och nya lösningar. Alla var aktiva och hjälpte till. Efter midnatt var vi klara. Det fanns flera beröringspunkter mellan programmen så allt arbete var inte ogjort.

 

I Zambia äter man mer händerna.

Dag 39, 14 februari

Sylvester hämtade oss. Vi gick till universitetet där vi bland annat träffade prefekten, hans namn har jag redan glömt. Om två timmar börjar undervisningen. Det går nog bra. Får se om de gillar min introduktion om vikingar och ABBA bättre än vad de gjorde i Maputo.

Föreläsningen är klar. De gillade inte ABBA och var enbart måttligt intresserade av Janssons frestelse. Däremot gick det bra på själva kursen. Joao hjälpte till mycket och gjorde ett bra jobb. Själv höll jag i föreläsningen innan simuleringarna. Tyvärr hade studenterna inga datorer så de fick låna våra. Alla sätt är ju bra.

Möte med prefekten

Trötta medarbetare i matsalen

Arbetsgrupp under övningarna

Dag 40, 15 februari

Tidigt uppe, sprang en runda innan vi gick till universitetet. Efter lunch började jag känna mig sjuk igen. Detta är hopplöst. Kanske är det Luis som delat med sig av sin influensa? Kursen gick bra. Min influensa släppt efter ett tag. Så det var nog inte influensa denna gången.

Dag 41, 16 februari.

Vi mötte Sylvester på morgonen. Han tog oss med till bussen för att åka till Lusaka centrum. Vi skulle ta ut penar och se vad det kostade att hyra en bil. Staden var i bra skick. Inget skräp och det var tydligt att de var intresserade av underhåll. Butikerna var också betydligt mer välfyllda här än i Maputo. Förmodligen hade det varit lättare att bygga solfångare här med de kanske gör mer nytta i Maputo. Nåväl, vi åkte tillbaka till Campus där vi fick reda på att det är relativt dyrt att hyraen bil. Vi kommer helt enkelt att åka till Viktoriafallen med buss och taxi.

Efter lektionerna så sprang jag och Luis en lång runda. Eftersom Luis varit sjuk ett tag så gick det inte så snabbt. Det blev grillat på kvällen. Fotboll på tv innan jag gick och la mig.

Sylvester och jag i bussen på väg in till Lusakas centrum

Dag 42, 17 februari

På morgonen åkte alla fyra till Karimba Farm. Sylvester hade ordnat så att universitetets ena bil, med tillhörande chafför, körde oss till en reptilfarm. Där fanns ormar och krokodiler. Vi fick ha en pytonorm runt nacken om vi ville. Alla testade utom Luis som var aningen rädd för ormarna. Efter visningen åt vi krokodil och fisk.

Föreläsningen gick åter bra. Den här gången lyckades vi till och med få en diskussion. Jag är övertygad om att studenterna gillade kursen.

Nu på kvällen försöker vi få ihop pengar att betala boendet med. Men det ser mörkt ut. Mitt kort funkar inte och Joao har redan maxat sitt. Hoppas att Ricardos funkar.

Jag med orm runt halsen

Ricardo med orm runt halsen

Joao med orm runt halsen

Luis visar vad han tycker om ormar

Dag 43, 18 februari

Bussen gick klockan 9. Sylvester körde oss dit. Vägen var fin så chaffören kunde köra som en idiot. Vi kom fram till Livingstone vid 15-tiden. Vi gick direkt till ett vandrarhem som Joao hade läst om. Kanon, en pool, en bar och ett gäng småhus. Efter att ha badat en liten stund var det dags för middag. Vi gick med ett gäng norskor och åt pizza. Jag var trött så jag tackade för mig.

Dag 44, 19 februari

Upp tidigt och åt frukost. Efter det åkte vi till Viktorifallet. För att förklara hur vackert det var så säger vi såhär: Jag; Ricardo och Joao har varit i alla världens hörn, om man lägger samman vill säga. Alla kontinenter och alla klimat, och, vi var överens om att detta var det bästa vi sett. Jag har sett mycket fint, men inget som kan mäta sig med detta. Åtminstone inte någott som är skapat av naturen. För hur jämför man Vasilje-katedralen (stavning?) i Moskva med ett vattenfall?

Vi gick omkring i ett par timmar vid fallet. Allt var kanon. Kul var också att Luis var så nöjd. Han hade velat se fallen i hela sitt liv så nu var han lycklig.

På kvällen åt vi och drack lite öl på vandrarhemmet innan vi gick ut på ”pub and grill”. Aningen stirrigt ställe så vi stannade inte så länge. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet så tog vi ett dopp i poolen. Grymt bra!

Alla fyra vid Viktoriafallet

Viktoriafallet

Joao leker "Titanic"

Ungefär samma som innan

Allmänt