Dag 62, 9 mars

Tidigt iväg mot Swaziland. Efter ett tag nådde vi Mlilwane nationalpark. Vi tog en guidad tur. Landskapet var mycket vackert. Natten kom och vi såg en del djur, men inget roligare än gnuer och zebror. Lite senare åkte vi och tittade på traditionell dans. Ibland känns det lite fånigt att uppleva kulturen när den är beställd som i detta fall. Men om inte detta så dör väl allt ut?

Zebra ljus

Zebror i mörker

Elefant

  Dansuppvisning

Dag 63, 10 mars

Frukost med en utsikt som var fantastisk. Vi slappade en stund innan vi åkte. Lagom till vi skulle åka kom en dam och ville att vi skulle ta med hennes väska till Maputo. Ja, sa Ricardo och Joao. Hon ville också ha lift en liten bit. Vid gränsstationen från nationalparken började hon att skrika åt vakterna eftersom de inte ville som hon. Skumt! Vi släppte av henne vid en busstation. Efter 500 meter stannade vi och kollade i väskan, som enbart skulle innehålla kläder. Dock fanns det pillerburkar och krämer. Jag blev förbannad och ville lämna tillbaka väskan. Efter ett tags debatt körde vi tillbaka den. Hennes afrikanske prostituerade pojkvän mötte mig och tog emot väskan, så var det med det.

Aningen sent kom vi till Hlane, nationalpark. Vi började med lunch. Eftersom Ricardo, Joao och Christian beställt gnukorv så fick jag ju prova. Ganska ok faktiskt. Sen tog vi en tur med vår Chappa. Vi lyckades med att få se elefanter, noshörningar och slutligen giraffer. Nu har jag alltså enbart kattdjuren kvar. Till Maputo kom vi vid 10-tiden.

Utsikt från våra hyddor

Lite fina blommor

Nosnörningar

  Den lille elefanten i Djungelboken, eller vad tror du Matilda?

Äntligen någon som är lite längre. Alla mozambicaner och portugiser är så korta.

Typiskt dålig skylt att se på en cykelsemester.  

Dag 64, 11 mars

Nu räcker det. Vi kan inte ha diare längre. Jag och Ricardo gick till läkaren. Inga bakterier eller liknande. Läkaren sa dock åt oss att sluta med Lariamet. Istället skulle vi ta Melarone. Det visade sig dock omöjligt att hitta, inget av Maputos apotek hade det. –Ni får åka till Sydafrika och handla sa dem. Eller skit i det tyckte apotekaren som vi snackade med, -Ni får säkert inte malaria ändå!

Tidig eftermiddag gav vi oss så slutligen iväg. Jag Ricardo, Jennie, Joao och Christian. Ni körde norrut, mer än så visste vi inte. Nja, vi hade ju en del idéer men inget bestämt. Första stoppet blev restaurangen där Luis tagit oss två månader tidigare. Vi passade även på att handla på den lokala marknaden. Frukt, grönsaker, bröd och friterat bönbröd. Det sistnämnda var enbart måttligt gott. Vi körde tills det blev mörkt vilket det blir vid 18-tiden. I Xaixai stannade vi för natten. Fem personer i en hydda för 400 sek.

Dag 65, 12 mars

När vi vaknade åt vi lite av den medhavda frukten, sen gick vi och badade. Efter det körde vi vidare. Slutligen nådde vi Inhambane och Tofo. Vi bor nu omgivna av palmer i relativt enkla hyddor gjorda av bambu. Men fint är det.

Vägen utanför Tofu

Dag 66, 13 mars

Klockan 10.00 begav vi oss till ett ställe som anordnade valhajssafari. Alla fem följde med. Efter en liten stund fick vi hoppa i vattnet och simma runt med delfiner. Delfinerna struntade dock i oss. Efter det körde vi omkring länge och letade efter valhajar. Vi hittade inga så guiden fick till slut ge upp. Christian och Jennie var ute i solen alldeles för länge och brände sig. Efter lunch hyrde Ricardo en surfbräda. Inget kul, lite småpretentiöst. På kvällen gick vi ut med Dolinio och hans  holländska vänner. Sen var det natt.

Vårt boende i Tofu

Dag 67, 14 mars

Ut på havet igen, vi ville inte missa att simma med valhajarna. Vi fick 50% rabatt eftersom vi inte fick se något dagen innan. Det fick vi inte idag heller. Jo lite, en stor rocka. Det var spännande, med ingen valhaj. Vi hade tidigare sagt hejdå till Joao som åkte tillbaka till Maputo för att jobba. Vi andra fyra fortsatte. Nästa stopp var Maxixe. Lite bananer samt vars sin kokosnöt. Lunch tog som vanligt två timmar. Till slut var vi på väg till Vilanculo. Vägen var fin och det gick bra att köra. Tyvärr hann det bli mörkt långt innan vi kom fram. Detta kombinerat med hög fart fick kanske ett tråkigt slut. Christian blev omkörd av en lastbil i 120 km i timmen. Lite senare såg jag något ligga på vägen. Jag kunde inte säga vad det var. Kanske var det en hund eller en filt eller ett barn. Christian tyckte att han såg en trasig cykel. Lastbilen framför oss saktade in, förmodligen hade han kört på något. Med tanke på hur många, speciellt barn, som går längst vägarna kan man ju misstänka det värsta. Det fanns inget vi kunde göra. Vi kan inga larmnummer och vet inte vart sjukstugan ligger, eller ens om det finns någon. Vi fortsatte. Till slut kom vi fram till Vilanculo. Innan vi hittade vart vi skulle körde vi runt lite i stan. Strax efter Barkleys bank låg en kvinna på trottoaren. Hon såg avsvimmad ut. Från hennes huvud hade det runnit blod. Blodet hade runnit ut både framför henne och bakom henne. Svårt att uppskatta mängden men fläcken var stor. Kanske höll hon på att dö, kanske var hon redan död. Vi passerade i vår bil, de utanför passerade också. Ingen stannade. Ingen tycktes bry sig, varför vet jag inte. Vad skulle vi göra som de lokala inte klarade av? Skulle vi släpa in henne i vår buss? Vart skulle vi då köra henne? Skulle vi ut och hjälpa henne. Hur då? Jag är ingen hjärnkirurg. Skulle vi få hennes HIV-infekterade blod på våra händer. Till vilken nytta? Vi körde och köpte godis istället. Jennie hittade dock inget godis. Kanske var hon död nu, hon på trottoaren. Vi körde vidare tills vi kom till vandrarhemmet. Vi åt lite och satte oss i baren. Imorgon skall vi ut i skärgården. Det blir nog trevligt. Jag tror att båda är döda nu. Jag har svårt att tänka på något annat. God natt?

Rocka

Vanliga "tråkiga" fiskar 

Dag 68, 15 mars

Det blev ingen skärgård, istället kollade vi in staden. Vi handlade mat och bokade skärgårdsresan. Hela dagen gick. Skönt att inte göra något. Räkorna som vi köpte slängde vi eftersom de luktade illa. Ingen vill få mer diare.

Utsikt när jag dricker mitt morgonkaffe

Dag 69, 16 mars

Ut i skärgården. Alla fyra var beredda för snorkling. Fiskar fanns det i 1000-tals. Christian tyckte att det var jättekul, det gjorde vi alla. Vi dök i cirka två timmar. Dåligt att ha mustasch eftersom glasögonen då inte sluter tätt, det blir fullt med vatten i näsan. På kvällen åkte vi till en pub och åt. Jättedåligt ställe med halvkass mat.

Christian som dykare

Dag 70, 17 mars

Vi körde till Inhassoro på förmiddagen. Vi skulle på vinst eller förlust se om vi kunde hitta någon som ville köra oss i en båt till St. Carolina, aka Paradise Island.  En fiskare på stranden sa att hans farbror hade en båt med motor. Vi träffade farbrodern, Faustio. Vi drack te och åt bullar. Christian missade det eftersom hans skor gått sönder och han gick tillbaka till chappan. Vi beslöt med Faustino att åka ut nästa dag, på morgonen. Tillbaka till Volanculo, Christian köote nya sandaler. Efter det bokade han en bussresa till Maputo. Klockan 0300 skulle bussen gå. Vi la oss tidigt på kvällen.

Stranden i Vilanculos 

Dag 71, 18 mars.

Christian åkte hem, så var vi bara tre. Klockan 6.00 åkte vi till Inhassoro. På vägen dit, på exakt det stället vi sett kvinnan som vi misstänkte var dör hittade vi henne igen. Hon sov på gatan. Till kudde hade hon en stor vinröd molnformad matta. Det såg precis ut som blod. Så, hon var inte dör. Men det som är intressant är att vår reaktion på problem förblir vad den var.

Faustino stod och väntade tillsammans med två andra. Båten var säkert 30 år gammal och motorn var ännu äldre. Den fick vevas igång. Hastigheten var löjlig, 2-3 m/s. Det skulle ta 2,5 timme att åka till ön. Ön var dock minst sagt vacker. Stränderna var vita och grönskan hängde ut över sanden. Vi snorklade i två timmar. Massor med fisk. Det var kalas! Faustino hade tagit med matapa och chima, jättegott! Efter det åkte vi tillbaka. Resan hem tycktes vara för evigt. Kanske körde vi inte för fullt eftersom motorn hade gått sönder tidigare. När vi kom iland gick vi hem till Faustino. Vi träffade hans familj, nio barn och två fruar. Inget konstigt med det. Det var dock enbart vi tre och Faustino som satt vid bordet. Hans brorson som varit med på båtresan fick sitta en bit bort. Barn och fruar fick inte ens äta. Vi åt fisk och chima igen. Jag ville inte dricka vattnet, orkade inte bli sjuk igen. Till efterrätt hade vi hemgjort vin. En blandning an kokosmjölk, mäsk och citron. Det var fruktansvärt. Förmodligen det äckligaste jag druckit i mitt liv. Innan vi åkte blev det fotografering. Nu flippade allt. Vi fotograferade och visade bilderna för barnen och de vuxna. Alla var överlyckliga och skrattade och skrek. Att det 2011 kunde vara så kul med foto trodde jag inte. Jag trodde att det fenomenet tog slut för 50 år sedan. Vi hade jättekul. Roligt att komma hem till en riktig familj också. Jag gav Faustino en trave t-skjortor som jag hade med mig. Han blev glad. Innan vi åkte frågade vi om de ville att vi skulle skicka lite bilder från dagen till dem. De ville de gärna, problemet var bara att de inte hade någon adress. Däremot kunde vi skicka bilderna till en kyrka i Maputo. De på kyrkan kände prästen i byn och kunde ta med ett paket till honom. Han skulle sen i sin tur bära ut bilderna till familjen.

Nu sitter vi i bilen på väg till Vilanculo igen.

  På väg till St. Carolina

Ricardo undrar om detta verkligen är allt.

Fotovisning

Alla var intresserade

Lägg märke till att Faustino bytt skjorta och ville bli fotad med delar av familjen.

Dag 72, 19 mars

Vi lämnade Vilanculo och begav oss mot Inhambane igen. Som vanligt hant det att bli mörkt innan vi kom fram. Eftersom vi ville testa ett nytt ställe åkte vi inte till Tofo utan åkte mot ett närliggande ställe. Vägen dit var besvärlig och vi fastnade i sanden en gång. Som tur var kom det en minibuss fullastad med dragare som fick oss ut sanden. Vi kom tillslut till vårt boende. Så var den dagen slut, i alla fall som jag minns den.

Dag 73, 20 mars

Jag hann bada på morgonen innan vi körde vidare. Vi gjorde så eftersom det inte fanns någon dykning eller snorkling vid vårt boende. En typisk grej hände. Ricardo frågade om det fanns en annan väg ut från vandrarhemmet där vi bodde. Vi ville ha en annan väg med mindre sand eftersom vår chappa (minibuss) lätt fastnade annars. Ja det finns se vakten. Kör dit, och han pekade. Vi gjorde så. Efter 30 meter tog vägen bara slut. Detta var inne på området där han var vakt. Han måste ha vetat detta men hoppades att problemet bara skulle försvinna, åtminstone för en stund. VI vände om och körde bort till honom. När vi frågade om det som inträffat sa han, -Ja just det, då får ni köra här istället. Fullkomligt hjärndöd. Vi kom till Tofo vid 10-tiden trots allt. Ricardo och Jennie dök och jag läste min bok (Chockdoktrinen an Naomi Klain). Vid 17-tiden träffades vi igen. Vi åkte till ett nytt ställe för att sova. Precis när vi kommit fram inser vi att vi har fått punktering. Trist. Däcket byttes i alla fall. När vi checkat in gick vi snart och åt. Jag och Jennie beställde vegetarisk pastasås. Jag tyckte dock att den smakade kött. Ricardo smakade, även han tyckte det. Serveringskillen bedyrade att det var bönor (först sa han att det var kyckling, sen sa han att det var ko). Jag tvekade dock och gick till kocken. Han sa att det var kött. Så fick vi vänta på att vår vegetariska pastasås skulle bli klar. När den väl kom visade den sig vara jätteäcklig, dessutom var inte pastan färdig. Jag hällde på massor med chili för att ta bort all smak. Jag blev törstig och beställde in vatten. De hade ingen så personalen sprang iväg för att köpa. Efter 5-10 minuter kom han tillbaka med vatten. Den drack vi snabbt upp och beställde en ny. Men icke, killen hade bara köpt en så han fick springa igen.

Detta kan tyckas meningslöst att ta upp och reagera mot, men allt är så i Mozambique. Alla hantverkare gör så, alla!

Stranden i Tofu

De tre sista i Tofu

Det gick ganska bra att byta däck, hjulet trillade bara av två gånger.

Dag 74 21 mars

Tidigt upp och körde hem. På vägen hem stannade vi i en by för att säga hejdå till Ivana. Resan gick bra och vi kom hem vid 19-tiden. Skönt att komma hem, dessutom fanns det rinnande vatten. Vilken lyx.

Ricardo hade aldrig haft så många kompisar tidiagre som när han skulle handla. Amigo, amigo, amigo!

Typiskt dåligt picknickställe.

Dag 75, 22 mars

Vi stack till labbet på morgonen. Solfångarna var slutligen där. Tyvärr hade Christian och Solarus skickat ett paket med sladdar separat. Likaså hade Jennie gjort innan. Det funkar tyvärr inte, båda paketen försvann. Dagen har varit varm, upp till 37°C. Nu på kvällen har vi 33°C. Jobbade hela dagen men just nu är inget kul. Allt tycks gå åt helvete. Inget är lätt. Det är otroligt svårt att jobba här.

Glada miner när solfångarna äntligen kommit.

Dag 76, 23 mars

Fullt jobb hela dagen. Vi sågade, tejpade, borrade och installerade rör. Lunchen blev en snabbis bara. Jag lyckades att få ström genom kroppen då jag hällde ner en liter vatten i ett grenuttag samtidigt som jag höll i vattenrören. Ricardo jobbade mest med vattenkoplingarna och Joao tror att han är chef. Han bestämmer vad alla skall göra. Det gör inget eftersom det är ganska vettiga saker han har att komma med. Luis hjälpte till, det gjorde även tre v hans studenter. Detta var särskilt glädjande eftersom de sa att de var intresserade av att jobba med systemet när vi åkt hem. Jobbet slutade långt efter att solen gått ner.

Rätt vinkel på solfångaren när vi skall mäta infallsvinkelberoendet.

Delar av arbetslaget

Jennie tittar undrande på vad Ricardo egentligen håller på med. Sanningen var att han maskade för att slippa gräva.

Det är inte bara Joao som somnar på restauranger. Ricardo var jättetrött efter sin Chicken Masala. Jag bar honom till bilen så att vi kunde köra hem.